Om man inte tar sig själv på stort allvar så vet jag inte vad man ska ta på stort allvar.

Det blir så tomt och rysligt cyniskt om allting är för enkelt, tror jag. När man ser bakom allt utan filter och det bara är några trådar, fastbundna med varandra och allting bara går och går på, mot ingenting egentligen. Jag vet att historien upprepar sig, jag ser väldigt tydligt hur vi alla följer samma mönster enligt våra innersta instinkter, och jag tror inte på någon Gud eller en förutbestämd mening med livet. 

Därför är det viktigt att ta sig själv och sitt liv på stort allvar, när man nu begåvats med både känslor och ett intellekt, för att inte gå under av tristess. Eller, finns det en möjlighet att strunta i allt som kan vara relevant, och leva som ett djur? Den mänskliga intelligensen är svår att sätta fingret på, kan den styras, kan den motas bort, kan den återfinnas hos andra djur, är den bara en illusion, vad beror den på?

Och varför skall vi lida under den fantastiska gåva och börda som tankens tyngd är? Finns det en mening, finns det ett rätt sätt att leva?

Idag tänker jag att tid är en illusion, och att jag aldrig vill bli bunden av materiella ting och andra mänskliga påhitt som inte ger mig något. 

Som alltid fasar jag för att växa upp och skiljas från den rebelliska och frihetstörstande mentalitet som kännetecknar ungdomen. Att ge efter för den drift som leder bort från livet och närmare döden, som jag ser det. Jag vill inte leva för alltid, men så länge jag lever vill jag vara en levande och fri varelse.

Jag är ung, och jag tar mig själv på mycket stort allvar, liksom alla unga människor gör. Vi är drivna av inre krafter som inte kan styras av mänskligt intellekt, endast kuvas eller förnekas.

Jag vill inte kuva och inte förneka, men det är kanske en nödvändighet, för att kombinera den individuella personlighet jag ändå besitter med det inre djur som alla människor kämpar emot.

Som äldre kommer jag att lägga ifrån mig de stora ord jag nu använder, för att jag levt så pass länge i den värld som dagligen försöker anpassa mig till de ramar som finns. Med högfärdig ömhet kommer jag att se ner på de som då är unga och kämpar för att hitta en del av livet som är fri.

Libido kommer att ligga vid mina fötter som en trött gammal hund, och destrudo hänger runt mina axlar som en rävboa, ur stånd att uppbåda krafter annat än till att tynga min rygg och mina leder.  

Kanske är det naturens gång. Kanske är det en av mänsklighetens alla baksidor. Kanske kan jag styra över det, kanske är jag maktlös.

Ser man på en växt, vilket jag gärna gör eftersom jag älskar att hitta liknelser i allting, kan man kanske där utläsa sitt livs bana. Fröet, grodden, stjälken, knoppen, den utslgna doftande blomman, de skrumpna kronbladen som faller av, fröna som sprids och så börjar det om.

Men hur skall detta tolkas? Är den mänskliga synen på sådana önskvärda egenskaper som lycka, skönhet, kärlek, framgång etc allmängiltiga, eller är vi påverkade av varandra att tänka i samma banor?

Kan en skrumpen ros verkligen liknas vid en åldrad människa? Och om jag ser det hela på ett nytt och annorlunda sätt, kommer det också att påverka mitt livs bana så att jag lever på ett annat sätt än andra?

Skall man vara riktigt filosofisk kan man fråga sig om vi verkligen lever livet från ung till gammal, och inte tvärtom?

Sådana ifrågasättande tankegångar som man som ung är mera mottaglig för (enligt min syn på människans mentalitet) roar mig mycket. Men jag har svårt att veta om jag själv är ännu en produkt av ungdomlig naivitet och nyfikenhet, eller om detta är något från mitt innersta väsen, en så kallad själ, som jag kan bevara livet ut.