Om man inte tar sig själv på stort allvar så vet jag inte vad man ska ta på stort allvar.

Det blir så tomt och rysligt cyniskt om allting är för enkelt, tror jag. När man ser bakom allt utan filter och det bara är några trådar, fastbundna med varandra och allting bara går och går på, mot ingenting egentligen. Jag vet att historien upprepar sig, jag ser väldigt tydligt hur vi alla följer samma mönster enligt våra innersta instinkter, och jag tror inte på någon Gud eller en förutbestämd mening med livet. 

Därför är det viktigt att ta sig själv och sitt liv på stort allvar, när man nu begåvats med både känslor och ett intellekt, för att inte gå under av tristess. Eller, finns det en möjlighet att strunta i allt som kan vara relevant, och leva som ett djur? Den mänskliga intelligensen är svår att sätta fingret på, kan den styras, kan den motas bort, kan den återfinnas hos andra djur, är den bara en illusion, vad beror den på?

Och varför skall vi lida under den fantastiska gåva och börda som tankens tyngd är? Finns det en mening, finns det ett rätt sätt att leva?

Idag tänker jag att tid är en illusion, och att jag aldrig vill bli bunden av materiella ting och andra mänskliga påhitt som inte ger mig något. 

Som alltid fasar jag för att växa upp och skiljas från den rebelliska och frihetstörstande mentalitet som kännetecknar ungdomen. Att ge efter för den drift som leder bort från livet och närmare döden, som jag ser det. Jag vill inte leva för alltid, men så länge jag lever vill jag vara en levande och fri varelse.

Jag är ung, och jag tar mig själv på mycket stort allvar, liksom alla unga människor gör. Vi är drivna av inre krafter som inte kan styras av mänskligt intellekt, endast kuvas eller förnekas.

Jag vill inte kuva och inte förneka, men det är kanske en nödvändighet, för att kombinera den individuella personlighet jag ändå besitter med det inre djur som alla människor kämpar emot.

Som äldre kommer jag att lägga ifrån mig de stora ord jag nu använder, för att jag levt så pass länge i den värld som dagligen försöker anpassa mig till de ramar som finns. Med högfärdig ömhet kommer jag att se ner på de som då är unga och kämpar för att hitta en del av livet som är fri.

Libido kommer att ligga vid mina fötter som en trött gammal hund, och destrudo hänger runt mina axlar som en rävboa, ur stånd att uppbåda krafter annat än till att tynga min rygg och mina leder.  

Kanske är det naturens gång. Kanske är det en av mänsklighetens alla baksidor. Kanske kan jag styra över det, kanske är jag maktlös.

Ser man på en växt, vilket jag gärna gör eftersom jag älskar att hitta liknelser i allting, kan man kanske där utläsa sitt livs bana. Fröet, grodden, stjälken, knoppen, den utslgna doftande blomman, de skrumpna kronbladen som faller av, fröna som sprids och så börjar det om.

Men hur skall detta tolkas? Är den mänskliga synen på sådana önskvärda egenskaper som lycka, skönhet, kärlek, framgång etc allmängiltiga, eller är vi påverkade av varandra att tänka i samma banor?

Kan en skrumpen ros verkligen liknas vid en åldrad människa? Och om jag ser det hela på ett nytt och annorlunda sätt, kommer det också att påverka mitt livs bana så att jag lever på ett annat sätt än andra?

Skall man vara riktigt filosofisk kan man fråga sig om vi verkligen lever livet från ung till gammal, och inte tvärtom?

Sådana ifrågasättande tankegångar som man som ung är mera mottaglig för (enligt min syn på människans mentalitet) roar mig mycket. Men jag har svårt att veta om jag själv är ännu en produkt av ungdomlig naivitet och nyfikenhet, eller om detta är något från mitt innersta väsen, en så kallad själ, som jag kan bevara livet ut.

Det är väl dags för ett nytt inlägg nu. Jag känner att någon av mina kategorier borde nyttjas för en gångs skull. Mode, kanske.

Ny dag, nya kläder. Slit och släng, som dom säger.

Igår spelade vi Tennis ute på gården men det gick inget vidare. För det första var det omöjligt att träffa en enda skjuten boll och dessutom medförde spelet en märklig slapphet i hela min kropp. Vi gick in och tittade på tv.

Jag ska klä på mig. Men vad? Kika ut mellan gardinerna (vi har blivit precis som vampyrerna nu, alla persienner nere och sådär), det verkar bli ännu en dag av ökenhetta. Och jag envisas med att inte bränna axlarna (som om risken för hudcancer skulle minska om jag bara täckte denna kroppsdel) och måste ha t-shirt eller liknande.

Igår hade jag till och med långärmad. Med kortbyxor.

Nu gäller det att ta hänsyn till alla olika faktorer:

1. solen skiner.

2. jag ska jobba.

Ja, det är mycket att tänka på i val av utstyrsel för dagen.

Jag grunnar på min dinosaurie-tröja. Problemet är att den är så förgrymmat liten.

Vid närmare eftertanke blir det den.

Beskrivning av objektet:

Mörkgrön bomulls-t-shirt, inköpt på åhléns barnavdelning för under hundralappen. Trycket föreställer en fräck blå dino, omringad av texten Dinosaurs Forever i snyggt och bastant typsnitt.

Till detta bärs ett par bekväma lite för stora svarta linne-kortbyxor. De har praktiska fickor och kan kompletteras med ett läckert skärp. Jag skall se efter vad garderoben har att erbjuda.

Ah, hittar bara det med rubiner, diamanter, smaragder etc. Men det duger för mig.

Titta vad snygg jag blev!

Denna utstyrsel passar utmärkt för den tuffa stadsmänniskan som inte drar sig för att visa en bit av magen. Till klädseln tar man sina bruna puma-dojor, och så var det bara frisyren kvar.
Idag känner jag för en fräsch och somrig look, den lite busiga legatförlängeisängen-stajlen.
Med luggen snett åt sidan och resten avslappnat med lagom volym runt huvudet. Verkligen hett, och med en naturlig och samtidigt utmanade
look från topp till tå.

Gå ut och känn blickarna på dig, njut av uppmärksamheten och bara känn dig precis så snygg som du är!

(Fattas bara att smörja in fejset med acnekrämen också.) 

Jag blir så avundsjuk på andra människor som kan bara vara så jävla mycket och göra som dom har lust med. Fantasifoster kanske. Men är inte allting aningen mer komplicerat för mig?

Häromnatten drömde jag och i drömmen tänkte jag "åh, äntligen ett tillfälle där verkligheten är precis lika härlig som när man drömmer", sen vaknade jag.

Inget ont mot tillvaron för all del. Jag bollar med min frihet och funderar på hur jag ska ställa mig till saker och ting. Jag önskar att jag kunde vara mer bejakande och njuta av saker. Men icke. Allting skall analyseras och planeras in i minsta detalj.  Ingen tid att förlora. Ändå har jag aldrig haft nåt vidare fotfäste, verkligheten bara pågår för att hålla fantasin vid liv.

Äh, det är kväll och jag snackar shiiit. 

Idag dansade jag balett på väg till affärn, det var himla härligt. Åh, dansa kunde jag göra jämt om det inte vore för att om bom bom. Särskilt balett!
Denna fantastiska kroppskonst, det bara går automatiskt utan tankar men med armar och fötter och små eller stora hopp. 

Men nej, det skall vara hyfs och kontroll och försök att klämma in lite nöje någon gång mellan här och där.

Jag kommer för övrigt aldrig att bli författare. Jag har fått dyslexi. Önskar mig en ny dröm. Sparlågan. Jag har svårt med att hålla i eldar, vet inget om att tända eller behålla glöd. Det får gå som det går. Instinktivt känner jag vad som är rätt; själen skall man vara schysst mot, annars kanske den begår självmord och då står man där med skägget i brevlådan.