Jag vill ruskigt gärna åka på festival i sommar.

För några år sedan skulle jag ryst vid blotta tanken; fulla människor, bajamajor, vissna gräsplaner fulla av toapapper, använda kondomer, ölburkar och diverse annat skräp.

Men begreppet festival har fått en annan innebörd för mig. Jag vet itne riktigt hur jag ska beskriva det... Men.

Det är väldigt många konserter under några dagar, allt är utomhus, förhoppningsvis skiner solen, det är människor överallt (och en del kanske är fulla men inte alla), man bor i tält, och när det inte är några band man vill se kan man gå runt och upptäcka området.

Evelina meddelade att hon ska åka på Putte i Parken. Magnus Uggla spelar  så det är klart att hon ska dit då. 31 juli till 2 augusti, om jag tar ledigt en dag så kan jag åka. Det aknske inte är vrålmånga artister jag vill se men det har det inte varit någonstans i sommar och det är främst därför jag inte har köpt biljetter till nån festival i år.

Puttes artister som lockar mig är främst Niccokick, Maia Hirasawa och Timo Räisänen. Med andra ord, inga artister som jag kanske lyssnar på varje dag och fullständigt avgudar. Men ändå. 

Sen skulle jag kunna se några andra band där som jag inte känner till så väl. Det är ju ändå mest för festivalen i sig om jag åker dit.

Men vi får se. Mna måste väl lära sig leva utan att alltid få vad man vill ha också. 

På tal om mode (jag har ju skrivit en del om det på sistone). Kom precis hem och kände en stark längtan efter att byta kläder. Jag längtade efter slitet mjukt jeanstyg som luktar gott, gärna med lite lappar, säkerhetsnålar eller broderi, som nåt slags hemmagjord hippe-punk-mix. Och så en skjorta till det, flanell eller bomull med nåt behagligt mönster.
På den vägen är det. Tänk vad många stilar det kan finnas i en enda person. Och ändå är det så mycket jag aldrig skulle ta på mig. Eller, man ska aldrig säga aldrig.

Jag känner en viss samhörighet med Enid i Ghost World, hon växlar mycket i klädstil. Och så är hon otålig, elak och självmedveten, och ganska sorgsen och förvirrad under ytan. Precis som jag. Eller nej. Men iallafall.

Nu glider vi in på ämnet film (fast det var en serie från början) och då måste jag inflika att jag är grymt filmsugen. Får jag inte se en bra film ikväll så kommer det bildas ett hål inuti mig som blir svårt att fylla igen.

Några filmer jag kan tänka mig att se är ovan nämnda, samt Billy Elliot och Mitt liv i rosa. Eller något jag inte alls har sett förut. Nåt helt nytt. Men då skall det fan vara bra också.

Ha! Simpsons börjar om en kvart! Min lycka är gjord.

Det vore ju käckt om man var lite tekniskt lagd. Så att man kunde greja saker som krånglar, cyklar eller kameror till exempel, och slapp komma krypande till Bobban eller något annat tekniskt underbarn (ja, nu tar jag i), ur stånd att ens pumpa luft i ett däck.

Men, optimist som jag är, anser jag att det där med att vara eller icke vara lagd åt något är en klen ursäkt. Det handlar snarare om ett ointresse och en ovilja att ens försöka. Ger man sig bara fan på det så går det tror jag.

Därmed absolut inte sagt att jag tänker försöka mig på något såsom motion, teknik eller beräkningar. Det må finnas en väl dold förmåga till detta någonstans men jag har varken tålamod eller lust att rota fram den.

Jag kan tänka mig att offra lite stolthet för att slippa befatta mig med sådant som har med vänster hjärnhalva att göra.

Men visst vore det bra att åtminstone ha lite grundkunnande på diverse områden, i jämställdhetens namn och allt.

Kanske är det dags att sammanställa en lista över saker man bör kunna, ja det skulle rent av kunna bli en bok, i stil med de där "1001 filmer du måste se innan du dör", "Den här kalendern kommer att förändra ditt liv" och "I värsta fall - en överlevnadshandbok".

Sådana där omåttligt populära lättlästa uppslagsböcker med humorfakta och uppmaningar för ett rikare liv. Kanske skulle det göra mig rik och känd.

Men innan jag grunnar mer på dessa stora saker har jag en väntande cykel med extreme punka och så nåt samtal som bör ringas.

Hejrå!