Jag blir så avundsjuk på andra människor som kan bara vara så jävla mycket och göra som dom har lust med. Fantasifoster kanske. Men är inte allting aningen mer komplicerat för mig?

Häromnatten drömde jag och i drömmen tänkte jag "åh, äntligen ett tillfälle där verkligheten är precis lika härlig som när man drömmer", sen vaknade jag.

Inget ont mot tillvaron för all del. Jag bollar med min frihet och funderar på hur jag ska ställa mig till saker och ting. Jag önskar att jag kunde vara mer bejakande och njuta av saker. Men icke. Allting skall analyseras och planeras in i minsta detalj.  Ingen tid att förlora. Ändå har jag aldrig haft nåt vidare fotfäste, verkligheten bara pågår för att hålla fantasin vid liv.

Äh, det är kväll och jag snackar shiiit. 

Idag dansade jag balett på väg till affärn, det var himla härligt. Åh, dansa kunde jag göra jämt om det inte vore för att om bom bom. Särskilt balett!
Denna fantastiska kroppskonst, det bara går automatiskt utan tankar men med armar och fötter och små eller stora hopp. 

Men nej, det skall vara hyfs och kontroll och försök att klämma in lite nöje någon gång mellan här och där.

Jag kommer för övrigt aldrig att bli författare. Jag har fått dyslexi. Önskar mig en ny dröm. Sparlågan. Jag har svårt med att hålla i eldar, vet inget om att tända eller behålla glöd. Det får gå som det går. Instinktivt känner jag vad som är rätt; själen skall man vara schysst mot, annars kanske den begår självmord och då står man där med skägget i brevlådan.