Ibland får jag känslan av att högerns grundpelare och viktigaste budskap är att livet minsann inte skall vara behagligt eller njutbart. Möjligtvis kan man få roa sig med att investera i en köksö när man har arbetat hårt i tjugofem år. Men där går gränsen för hur roligt man skall få ha i detta jordeliv.

Den dåliga grejen med att få pengar på kontot är att jag genast tror att jag är miljonär, och på väg genom stan tittar in i diverse butiker med förevändningen att det kostar ju inget att titta, varpå jag hittar böcker, skivor, filmer, kläder och diverse andra prylar som fram tills nu saknats i min samling.

Men jag håller i mig, faktiskt. Unnade mig en skiva "när jag ändå håller på", men i bokhandeln fanns det så mycket jag ville ha att det inte blev någe alls. Dessutom hade de inga anatomiböcker, och då dessa ligger högst på listan fick det vara så länge. Sen gjorde jag misstaget att svänga in på Myrorna. Och nu när det är sommar och allt... så behöver jag en ny skjorta. Eller två. Och second hand är ju alltid billigt. Och roligt. Och miljövänligt.

Jag drar mig till minnes att jag igår ansåg att mitt behov av en väska i manchester och fejkskinn var såpass stort att jag offrade 262.50 för att stilla det.

Med andra ord har jag väl kastat bort en dryg femhundring de senaste dagarna bara. Och en ynklig födelsedagspresent till Patrik kan inte ursäkta mitt beteende.

Å andra sidan fick jag pengar när jag fyllde år som är till för att slösas bort. Å tredje sidan har jag diverse kostsamma investeringar på listan men å fjärde sidan är jag inte pank än och fler löner är på väg.

Jag ångrar ingenting. Inte jättemycket iallafall.

Uh, vilket blogginlägg. Nästan så jag skäms lite.

Mamma svarade på sin egen fråga. Jag kunde eller vågade inte säga vad jag tänkte eller tyckte och jag är inte säker på om jag hade klart för mig vad jag tänkte eller tyckte, om jag överhuvudtaget klarade av att tänka eller tycka något i den situationen.

Mitt människovärde kom tillbaka i och med det självklara svaret. Det är klart att det är svårt! Detta är något av det svåraste man kan göra, även med utbildning och erfarenhet är det svårt.

Det sa jag också, jag sa Mamma, det är en utmaning, det är klart det är svårt, det är så bara! Men då förstod hon inte. Man måste förstås formulera det för sig själv. Du hade inte förstått det på en intellektuell nivå, sa jag. Insikterna flyter runt någonstans i kroppen, allt från några minuter upp till flera år, innan de är färdigformulerade på intellektuell nivå.

Det är svårt. Och jag avskyr hur jag är men jag är sådan, det sa jag också. Mamma, sa jag, du känner ju mig! Du vet hur jag är, jag har alltid varit sån här, det vet du. 

Jag hatar att jag ger upp, jag hatar att det blir oöverstigligt, att jag tillåter mig att känna så, att jag inte klarar av att bita ihop, att jag börjar lipa. Att jag alltid börjar lipa - det hatar jag. Fjolla.

Tillbaka till skam, skuld och självförakt, tillbaka till högstadiet. Tillbaka till ständiga motgångar - vems fel är det att jag inte kan när jag vet att jag kan? Eller kan jag inte? Är det mamma som skämmer bort mig? Är det min hjärna som inte hänger med? Är det min intellektuella nivå som är för låg för uppgifterna?

Mamma hittar alltid fel på uppgifterna. Jag blir galen på hennes sätt att skylla på omständigheterna; jag kan inte ha haft otur varje gång. Det är något fel på mig.

Tillbaka till den känslan. Tillbaka till frustration, skam och äckel över min egen svaghet. Tillbaka till det obegripliga; hur kan de säga att jag kan, när jag märker att jag inte kan? Hur kan de säga att jag är begåvad när jag misslyckas med allt? Prestationsångesten som ökas på av mina ständiga snedsteg och slarvfel.

Gymnastiklektionen när jag tog i allt jag kunde för att prestera och läraren ropade "du kan bättre!" efter mig. Hur kan de undgå att se? Vad är sanningen i allt det här? Är jag bara lat?

Vi ska inte tillbaka dit. Jag är vuxen nu. Jag vågar lite mer, jag tror på mig själv som man måste. Jag kan själv styra, jag kan själv utforska min potential, jag kan mer än jag tror och på mitt sätt. Äntligen på mitt sätt, i små små steg. En vacker dag är jag fullständig; en dag kan jag kalla mig själv stark.

Inte tillbaka dit. Framåt. Våga. 

Det är svårt. Ibland är det svårt; låt mig tycka det. 

Är det okej att lipa också?

Nu har vi sett Flugan (1958) och Flugan (1986), har Flugan II (1989) hemma och får strax Flugan Kommer Tillbaka (1959) i lådan.

Sen får det vara nog med Flugfilm.

Patrik sa nåt konstigt imorse innan han gick till jobbet. Eller har jag drömt det?

Jag vill minnas att han sa nåt om att jag inte skulle börja banta. Typ med allvarligt tonfall. Ungefär som att jag brukar springa runt och klaga på min (icke-existerande) bullmage och äta sallad med förevändningen att det är sunt och smalt. 

Så är det INTE, vill jag klargöra. Jag är spinkig som en fjällbjörk och van att folk oroar sig med huvudet på sned. Så har det alltid varit. Jag skyller på en grym ämnesomsättning och att jag äter lite för veganskt för att kunna få i mig några betydande mängder fett. Jag har ALDRIG haft för avsikt att bli smal och snygg, det råkar bara vara så att min kropp är som den är. Hur man ser ut har inte alltid direkt att göra med hur man vill eller försöker se ut.

Och nej, jag tänker förstås inte börja banta. Sällan och aldrig. Däremot klämde jag tre hemgjorda chokladskorpor (gjorda efter ett recept där de kallades "brownies") igår och tre idag. Har jag tur kanska jag kan kamma hem ett kilo på vågen så småning om.

Nåväl.

Man är väl inte så jävla märkvärdig alltid. Nu tänker jag blogga fashion. Här är min morgonrock och jag. Fatta morgonrocken alltså, jag önskar jag kunde bifoga en flik av den så att alla fick känna hur mjuk den är.

(Missa för all del inte finnen på min överläpp, den är tyvärr nästan borta nu.)

Åh, vad tråkigt jag är som alltid måste rabbla vilken dag och vilket datum det är. Fixerad vid tid. Idag tänker jag inte säga någonting. Ni får själva tänka. I mitt huvud är det tomt på datum och tider, jag vet inte vad det är.

Och vädret ska jag inte heller nämna. Det är fullständigt ovidkommande huruvida solen skiner eller regnet faller eller stormen rasar. Jag sitter ju inomhus ändå.

Ingen lär väl heller sakna en rapport över vad jag kan, bör och vill göra idag. Eller vilken musik jag lyssnar på. Eller vad jag har för kläder. Eller vilka filosofiska resonemang som är på tapeten idag. Eller vad jag åt till frukost. Eller vilken av mina vänner jag helst skulle vilja umgås med idag. Eller hur mycket pengar jag har på mitt konto.

Men vad återstår då att tala om? Är jag så tråkig att de ovan upprabblade skrivämnena är det enda jag har att komma med i min blogg? Att jag, om dessa bannlyses, fullständigt tappar skrivförmågan?

Jag tror jag har blivit lite tråkig på sistone. Jag skyller på tiden och vädret och alla plikter, med mera. Det är mycket med det jordiska.

Det var så länge sen jag hade en bild i bloggen och det är ju riktigt tråkigt att det är så, tycker jag. Bilder är bra!

Så jag bjuder, som en försmak på alla fina bilder som kommer komma, på en hexagonformad bönbiff från igår! Och nej, den är inte medvetet skapad av människohand, plötsligt låg den bara i stekpannan med dessa perfekta former! Det är så att man blir religiös på köpet nästan.