Det ska kännas i kroppen när det känns i huvudet. Känslorna ska sprida sig och dyka upp som psykosomatiska symptom. Jag är inte alldeles säker på att kopplingen fungerar som den ska i mig.

Allt känns ungefär likadant. Orolig mage kan betyda säkert tio olika känslor, (men oftast visar det sig vara bara orolig mage). Hjärtklappning likaså. Sen finns det inte mer.

Jo, ryggraden signalerar stress när jag inte får som jag vill omedelbart. När jag måste något men inte kan eller får. Eller tvärtom.

Jag har försökt prata med mamma om allt möjligt idag. Vi har fikat och hon har hjälpt mig reda ut vad som krävs för att söka folkhögskolor.

Jag har fått ett brev; jag ska få komma på ett möte om "eventuell utredning". Man får gärna ta med förälder. Mamma är på; hon har skrivit om mig och är den som från början tog upp frågan. Jag är den som tvivlar på mig själv.

Skulle jag gå själv skulle jag sjunka ner i stolen och flacka med blicken och de skulle ännu en gång säga att det inte verkar vara något och jag skulle le fånigt och viska "okej" och vara allmänt undergiven och feg. Jag skulle aldrig få nån utredning med min mes-attityd.

Jag har skrivit på min "bok" sen jag kom hem. Den känns nästan vettig; om jag bara skriver av mig allt jag kommer på i den och sedan organiserar och lägger till lite så att det blir en berättelse. Helt kravlöst.

Mamma säger att livet är som att åka spark. Vissa ställen har dom sandat, och andra är mjuk snö, ungefär.

Man måste välja. Mamma har inte heller några lösningar till hands. Jag skäms över att jag kräver något av livet. Jag skäms över att jag är ung. Jag är livrädd för allt. Jag är som folk är mest. Alla är som jag.

T säger att alla tänker mycket, bara på olika saker. Jag försöker ta in det. Jag antar att det är sant och det låter trovärdigt. 

Jag fattar inte hur man ska leva. Jag fattar inte hur jag ska leva. Har jag gjort fel hittills?

Om alla tänker lika mycket som jag; vad är då mitt problem? Finns det ens ett problem? Hur orkar andra?

Jag behöver någon som tar hand om alla mina papper och min ekonomi, och någon som förklarar allt för mig och svarar på mina frågor.

Men jag vet; det finns inga svar.

Är det verkligen som dom säger att jag är som folk är mest? Och om jag är det; vad eller hur eller vem är jag då? 

Jag är inget märkvärdigt. Jag är unik, precis som alla andra.

Kvar blir ingenting.

Jag hatar när de viftar med handen framför ansiktet på mig. Det är inte roligt, det är enbart irriterande. Låt mig tänka ifred. Varför vill de sudda bort tankebubblan jag befinner mig i; är det inte rätt uppenbart att jag själv valt att gå in där? Att jag inte är upplagd för konversationer.

Det är sådant som får en att formulera saker som "alla andra är idioter utom jag".

Idag måste vi engagera oss lite. Koncentrera oss.

Mycket arbete ligger på hyllan, men inte så mycket som det kan bli om man skjuter på det.

Det är onsdag. Jag lyssnar på Vapnets "Plötsligt händer det inte". Ska hem till mamma. Ska rita alternativt läsa innan dess. Ja, det är synonymt med jobb i min situation. Idag är det blåhimmel. Jag vaknade klockan tre imorse och gick på toa. Tog en tablett. Sen drömde jag en jävla utdragen dröm om någonting som jag inte minns nu. Någon pratade om något tråkigt på klockradion, så tråkigt att jag inte kundde vakna av det.

Jag har aldrig någon frukostmatlust. Det hade jag jämt när jag var liten, alltid förut. Men jag mår nästan illa av blötiga flingor och torrt bröd. Jag borde börja käka grapefrukt till frukost. Det är gott och uppiggande.

Läste gårdagens tidning. Min recension var inte inne.

Duschade. Såg ut som Elvis i spegeln. Det är mycket jag borde göra. Tvätta. Baka bröd. Det får vänta lite till.

Ibland minns man saker.

Kanske tillfällen som kändes nästan som på riktigt. Kanske någon tid man var mycket med sig själv och trodde att man hittade något.

En gång var jag i Göteborg med min pappa. Det var många år sedan men jag kan inte räkna så jag kan inte säga när. Jag har ingen aning om vad vi gjorde där, vilket kanske är ett bevis till på att det faktiskt var länge sen.

Jag hade köpt en handkräm som luktade som sol eller sand. Jag läste en kvällstidningsbilaga om att vara lesbisk. De vi bodde hos hade många gröna krukväxter. Han dog i cancer sen. Fy fan.

Jag har ingenting att säga om det och jag minns ingenting speciellt. Jag tror att jag köpte en kjol som jag aldrig använt.

Det var ingenting.

Glöm det.

Dagen har varit bra tills nu. För nu har jag kommit på att jag måste arbeta också. Oj.

Har varit med Michelle länge. Först en timmes promenad med hundarna; jag fick hålla lille Eddies koppel. Det blåste kallt men var soligt.

Sen insåg jag att morgonens magkrångel hade sin förklaring. Jag är otroligt lycklig att jag fick i mig en jävla ipren innan värken satte igång. Den här gången förskonades jag från plågas-svimma-spy-och-så-en-gång-till. Tack Gud som jag inte tror på.

Michelle bjöd på mat också, till magens glädje. Vårrullar och ris.

Nu är jag hemma och nästan hela dagen har gått. Det är en dålig sak.

Ständiga problemet.

Jag har bestämt mig för att gå ut, NU, men jag vet inte vart. Jag vet aldrig vart jag ska gå och då känns det så konstlat och meningslöst. Hur ska man kunna gå och njuta och vad heter det leva i nuet och sån skit när man måste koncentrera sig på vart nästa steg skall leda.

Jag insåg nu att detta blev en metafor för livet.

Tänk att det alltid blir så.

Nu ska jag gå ut i vilket fall. Jag ska gå... Jag tror det blir söderut...? Jag kan inte väderstrecken.

Tisdag.

Hej verkligheten. Jag känner mig verklig. Skönt.

Det regnar inte idag. Det regnade igår. Idag är det... vänta... soligt, och bländande blankt av blöt asfalt. Härligt.

Idag är som igår, som är som dagen innan eller vilken annan dag som helst. Samma sysslor, fast det går lite, lite frammåt. Andra favoritlåtar. Samma te. Andra kläder. Samma rum.

Jag har lite ont. 

Jag höll inte mitt löfte.

Förlåt.