Tillväxten satte sig på tvären igen. Som en jättebebis helt omedveten om sin påverkan på omvärlden.

Det är ju ytterst tråkigt att miljön håller på att kollapsa och sparka bakut, men vi får för all del inte låta tillväxten märka av något. Det vore katastrof. En långt större katastrof än all världens översvämningar, värmeböljor och ödeläggande oväder. För att inte tala om alla döda människor och utdöende djurarter, hur ynkliga är inte de jämfört med tillväxtens stora viktighet.

Man kan fråga sig hur tillväxten själv kanske kommer att påverkas av alla förstörda skördar, skadade eller sjuka människor som söker vård, sinande råvaror till produtktionen, brist på bensin till alla miljoner transporter som krävs för tilväxten.

Behöver man vara ett högt uppsatt geni för att ana att någonstans i slutändan kommer vi alla ligga risigt till, varesig vi heter Ali, Stina, Per-Åke, Maria, Göran eller Tillväxt?

Eller är det just min brist på både snille och prestige som gör att jag inte begriper att den effektivaste metoden är att stoppa huvudet i sanden så länge det går så löser det sig nog.

Men varför sitter jag här och grubblar över sådana tråkigheter? Jag har ju för all del inget ansvar. Det har någon annan. Politikerna. Eller företagen. Eller medierna. Eller Gud.

Man märker ju hur oerhört amitiösa alla mäktiga människor blir när det kommer till den här frågan. Vilken framförhållning de har, och vad de är diskussionsvilliga.

Glöm inte att ta hänsyn till tillväxten bara. Ni har rätt; det ordnar sig nog. Om vi bara shoppar tillräckligt så ordnar det sig till slut.

Tänk att det kan vara så enkelt.