Modet har alltid förefallit mig obegripligt och smaklöst. Om det sedan är min egen smak som är kass, eller om hela världen har fel, det kan man ju diskutera.

Mode för män är en lustig historia.

På senare tid har ju smink; som ögonbrynsmascara och foundation, samt hårborttagningsapparater; som nästrimmer och rakhyvel för ben och rumpa, blivit aningen mera vedertaget i mannens värld. Alltihopa förpackat i en ultra-manlig outfit, blankt stål och mörkblå sammet, svart skinn med mörka träkanter, presenterat av den klassiska baaahs-rööhsten från TV-reklamen.

Kort sagt, att vara manlig är inte längre att vara naturlig. Sexigt brösthår och ekivoka svettdroppar i pannan i all ära, men en äkta hunk har numera förstärkt den tillåtna ansiktsbehåringen med några penseldrag, smörjt in valda kroppsdelar med brunkräm, trollat bort björnrumpan och ersatt den med len och slät hud.

Jämställdhet?

Bara för att mannen har erövrat kvinnans gamla komplex och utseendefixering har inte mannen kommit närmare kvinnan. Tvärtom.

I en värld där läppglans och ansiktsmasker finns att köpa även för män, är det extra viktigt att understryka skillnaden på manligt och kvinnligt.

Kom ihåg att mannen inte sminkar sig för att bli kvinna, utan för att bli man.

Vi är alltså inte på väg mot ökad jämställdhet och förståelse mellan könen, utan på väg att erövra Platons gamla idévärld. Världen som står förebild för allt levande, växande och döende här. Världen där alla föremål är perfekta, och vi är dess mindre lyckade avbilder. Den fullständiga, ouppnåeliga världen.

Det är oerhört intressant att betrakta vår värld idag ur olika historiska och geografiska perspektiv. Den som saknar dessa perspektiv, tror bara att världen kan se ut på ett sätt, eftersom man inte har sett mer än ett slags värld.

Könsrollerna har, såvitt min världsåskådning tillåter mig förstå, funnits ide flesta samhällen, men också sett mycket olika ut.

På sina håll har mannen varit den som klätt upp sig i färggranna kläder och smycken, de har ansetts sköna att se på och beundransvärda. Det är det här jag vill åt; sanningen om bilderna av mannen, som vi vill tiga ihjäl i vårt samhälle idag.

Det finns inte en bild av mannen, lika lite som det finns en sorts man.

Men i media tillåts bara en slags skönhet, både för kvinnor och män. Som att denna enda bild av skönhet, denna enda bild av lycka, vore den äkta sanningen. Allt annat skallförtigas.

Jag har ofta undrat varför mannen skall vara en Film Noir. Liksom hjälten i filmen alltid svartvit, klädd i kostym, hårt pressad, ständigt allvarlig, vänlig i ena stunden för att i nästa stund bruka våld mot sin fiende.

Detta är mannen, såsom han begärs, och jag önskar att jag kunde befria alla födda med Y-kromosom från denna deprimerande rulle. Klippa sönder filmen och låta alla Y-människor forsa ut i sin frihet.

Att leta efter kläder till en man är som att plocka blommor på vintern.
Bruna kvistar, vissna blad, ett och annat skrynkligt rönnbär, torrt gräs och grått grus.

Där har du dina kläder, man.

Jag vet inte om färgade kläder skulle släppa lös något inom mannen, såsom viljan att leva ut sina känslor, eller ökad omsorg om människor i omgivningen. Det låter förstås märkligt, men jag har mina konspirationsteorier....

Färg är förbehållet kvinnor och homosexuella män alternativt transvestiter.

En riktig man håller sig till sin mystiska Film Noir, onåbar och svartsynt.

Detta applåderas eller accepteras av de flesta kvinnor och män.
Jämställdheten har inte på långa vägar nått in i garderoberna. Det alltmer liberala samhället har lämnat svallvågor, som slutligen nått fram som en liten puff till vår ekipering.

Djärva kvinnor bar byxkjol, innan plagget till slut blev "lagligt" för människor med två X-kromosomer.

Kjolen däremot, är inte ens hotad på sin plats i kvinnans klädkammare. En transvestit gör ingen trend.

En enkel förklaring till detta, är att kvinnor gärna skaffar sig mer status genom att anta en manlig skepnad, men om en man gjorde det omvända skulle detta sänka hans status.

Det har för all del varit mycket svårt för kvinnor som varit som män, men till viss del har de genom sin transformation kunnat åtnjuta respekt. Att vara en man är att vara ansedd, om man klarar det.

Att vara en kvinna däremot, är att ställa sig i bakgrunden av mannen och vara hans komplement.

I modetidningar och skvallerpress beröms män som håller stilen. Inte sällan hånas kvinnliga kändisar för sina annorlunda kreationer, men sällan händer detta en man. Kanske för att mannens klädramar är mycket stramare, och inte tillåter märkvärdiga dräkter med tokiga färgkombinationer.

I mina ögon ser alla kostymer likadana ut. Svart kostym med vit skjorta är alltid svart kostym med vit skjorta för mig.

Kanske är jag fullkomligt stilblind. Men mina ögon skulle definitivt vakna till liv den dag jag ser en man i blommigt. Jag lär få vänta.

En samling kända män med hunk-titel radas upp, det är David, Brad, Justin, Jake och de andra. Alla ser likadana ut. Kort snaggat hår på de flesta, iskall blick, breda axlar, och så kostymen förstås.

Mina ögon gråter, kan jag avslöja. Om det här är vad jag skall dregla efter så är jag asexuell.

Jag kan bara inte bli imponerad av en person som ser ut och beter sig precis som alla andra, samtidigt som tidningarna kallar honom djärv och udda.

Och jag kan inte med lupp se skillnad på Brads kostym och Justins kostym.

Det är så fruktansvärt tråkigt och fantasidödande.

Kan det vara så att detta är den värld som alla vill ha, utom just jag?

Jag har sagt det förut, och jag säger det igen. Min smak är udda. Jag kanske har grymt dålig smak.

Men jag skulle vilja ha en djupare förklaring till varför det är så viktigt att fortsätta visa Film Noir när det finns andra, roligare filmer att se?

undrar om det är någon som läser min blogg?

jag tvivlar starkt.

den som ändå fick en kommentar nångång ibland...

men det förstås. om ingen läser här kan jag ju avslöja mina mörkaste hemligheter!

patrik? jag har varit otrogen tre gånger.

annie? en gång bjöd jag dig på te som jag hade spottat i.

karin? jag har ljugit alla gånger jag sagt att jag tycker om dig. egentligen hatar jag dig.

toveh? jag är inte vegan längre, jag har ätit en massa kött de senaste två åren.

mamma? du är tjock och borde banta.

pappa? jag har snott en massa pengar av dig när du inte såg.

saga? jag kom aldrig och hämtade halsduken jag glömt hos dig av en anledning, nämligen att du är så jävla jobbig.

elena? jag tycker inte alls att vi har kommit fram till en massa smarta saker ihop, jag tycker att du är dum i huvudet och skittråkig.

för övrigt så tänder jag på djur, torkar mig aldrig efter att jag varit på toa, har lagt en massa porriga nakenbilder av mig själv i alla grannarnas brevlådor, varje gång jag är hemma hos någon plockar jag fram någon av deras favoritskivor och rispar med en liten nål i den när de inte ser, jag hatar judar, jag planerar att styckmörda en av mina "vänner" (säger inte vem), jag brukar ta hem hemlösa katter och tortera dem till döds, jag har sexuella fantasier om hitler, ja okej nu räcker det.

kan man hoppas på en liten komentar nu? snälla?

om ni har svårt att uttrycka era känslor över detta inlägg kan jag ge er lite hjälp på vägen.

tips på ord:

smaklöst, inhumant, personlighetsstörning, skrämmande, pykopatiska drag, falsk yta, söka vård, mental dekadans, besatt, uppmärksamhetstörstande, ondska, förljugenhet, otrohet, manipulativ, puberteten, destruktiv och ambivalent.

ja, det är bara att börja kommentera gott folk!

om det nu finns någon därute som ens läser det här. 

tveksamt.