Skolan. Idag tänker jag på skolan.Jag är ett barn som precis nyligen kläckts ur det ägg som kallas Skolan, ett ägg som ingen på insidan kan ta sig ur, och få utifrån kan komma in i. Från min tillvaro inne i ägget fasade jag inför kläckningsdagen, och vad som kunde vänta där utanför. För jag visste, att trots att mina år inuti detta hårda skal ofta varit plågsamma, så hade jag ändå skyddats av de hårda kalkväggar som höll mig instängd. Vad som fanns på andra sidan kunde jag bara gissa mig till, och de sagor man hört om Arbetslöshet, Vuxenliv och Eget Ansvar gjorde inte världen utanför särskilt lockande.Så när ägget slutligen, efter tolv år, knakade till och spräcktes i bitar, trodde jag mig förlorad till den förskräckliga tomheten och ensamheten som väntade där ute i kylan. Dock blev mina farhågor inte särskilt besannade, istället fann jag mig befriad från tolv års börda och skuld, fri att tumla runt och söka efter frön på den jordiga marken. Sant var att det var ont om frön, och sant var att ens fjuniga kamrater spred sig som fjädrar i vinden. Men den saga som jag aldrig hade hört, om friheten att få sträcka ut mina vingar och se min egen spegelbild i en vattenpöl, den sagan fick jag också uppleva.Jag har gått i skolan i cirka sextiotre procent av mitt liv. Det började när jag var sju och slutade när jag fyllt nitton. Jag var inte ett av de barn som längtat mig galen efter att få börja i skolan, troligtvis för att jag inte hade några äldre syskon att efterapa. Första dagen i skolan minns jag knappt, det var något med chokladbakelser och föräldrarna var med. Snart fick man en egen ask med kritor, och skrivhäften och läseböcker. På väggarna hängde vuxenteckningar med alfabetet och blommor med de viktiga orden Tack! Förlåt! och Hej!Allt detta var fint och pedagogiskt, och jag, liksom de flesta, tyckte mycket om Fröken. Men jag klärde mig också tidigt att jag inte tyckte om skolan. Den krävde saker av mig som jag inte förstod, och den prackade på mig läxor som skulle göras på fritiden.Självklart måste det vara tungt i början. Att börja skolan är bokstavligt talat ingen barnlek. Jag skulle tro att detta är första gången det ställs uttalade krav på en.Som vi alla vet är människor olika. Vi fungerar inte exakt likadant, och det är svårt att säga på förhand hur en människas presonlighet ser ut. Detta är även något som kan, och kommer att ändras mycket under livet.Själv var jag inte en av de bråkiga, eller busiga barnen. Jag var den tysta, som tyckte bäst om att läsa och vara för mig själv, och helst ville slippa räkna matte. Senare i livet har jag fått höra att jag var den som läste bäst i klassen i lågstadiet, något jag faktiskt inte reflekterade över då. Annars har jag aldrig sett mig själv som Bäst i klassen, snarare en medelmåtta. När jag och mina kamrater gicki ettan, fanns det en flicka i trean (vi gick i 1-3-klasser) som arbetade snabbt som vinden. Alla flickor ville vara vän med henne, i våra ögon var hon som en vuxen människa. Ofta var hon klar med veckans uppgifter redan på måndagen.Sådär fortsatte det även i mellanstadiet, det fanns alltid någon eller några i klassen som var klara på ett litet kick och fick göra extrauppgifter. I mellanstadiet fick man ta hem arbete över helgen om man inte var klar på fredagen. Jag såg alltid beräknande till att ha kvar Dator på listan, för det kunde man ju inte ta hem. Till skillnad från många andra var mitt intresse för datorn svagt. Kanske för att det mest fanns matteprogram. Att göra saker efter mall var aldrig min favoritsysselsättning, jag försökte alltid flika in någon liten trotsig egenhet för att visa att jag inte tänkte låta mig styras. Att skriva dagbok eller betättelseboken, eller att läsa nyhetstidningen var vad som roade mig mest. Som jag minns det fanns det ändå utrymme för viss självkänsla i låg- och mellanstadiet, även om lärarnas önskning var att man skulle anstränga sig lite mer och bli lite bättre i alla ämnen.Jag minns lärarnas skrämselpropaganda om hur tungt det skulle bli i högstadiet (något man även fick höra där om gymnasiet) om vi inte lärde oss det här nu. Ännu mera Eget Ansvar hette det, och ännu mera pluggande. Ännu mera läxor och värst av allt; betyg.Så lämnade man mellanstadiets äventyr och vedermödor bakom sig och steg in i bråkiga Högstadiet. Eftersom jag ägnade det mesta av min tid med näsan i en bok och bara hade varit på ett (obligatoriskt) disco under mellanstadiet, hade jag missad det mesta som handlade om förpubertet. Men plötsligt insåg jag att det inte var meningen att mamma skulle köpa mina kläder, jag skulle visa upp ett eget intresse för hur jag såg ut. Detta skulle jag förstås ha insett för länge sen, men det är ju aldrig för sent att bli en bättre människa. En runda på JC i stan resulterade i två par byxor som inte såg allt för töntiga och annorlunda ut. Omklädningsrummets oskrivna regler började också göra sig påminda, trots att jag envist hasade runt i mina för stora pösbyxor och enorma ful-t-shirt(vilket jag för övrigt fortfarande klär mig i när jag någon gång skall utöva gymnastik).Det var förstås äckligt att inte duscha, oavsett om man rörde sig under gympatimmarna eller inte. Jag rörde mig inte. Inte ett finger. I åttan gav min gympalärare mig ett fett IG i betygsbrevet efter julavslutningen i kyrkan.Var jag så usel i allt som hade med gymanstik att göra? Tja, eftersom vi mest spelade bollsporter, och jag var bollrädd samt hade för stora byxor som hotade att ramla ner om jag rörde mig, så var min prestation lika med noll. Förutom när det gällde Innebandy. Som jag älskade. Antagligen den enda sport där jag hade någon som helst kontakt med bollen.Klassen jag gick i var uttalat Dålig I Idrott, men vi hade någon kille och kanske nån tjej som sportade på fritiden och blev undantag i regeln. Trots allt har jag några goda minnen från gympalektionerna. En gång hände ett mirakel. Vi spelade någon märklig lek med en liten boll, och jag höll mig undan förstås. Tack vare det blev jag sist kvar när alla utom jag och Klassens Idrottskille åkt ut i vårt lag. Då vaknade jag till. Klassens Idrottskille passade bollen till mig, jag fångade, kastade tillbaka, och motståndarlaget förlorade. Jag minns fortfarande hur han tittade på mig, ropade mitt namn och kastade bollen. Fatta. Fatta att det var en unik händelse, en sådan som kunde ha skrivits in i Bibelns Ännu Nyare Testamente. Ett annat minne jag har är när vår klass var med i bandyturnering, och det plötsligt var okej att vara dålig. Vi var ju Den Dåliga Klassen, men vi spelade ändå, för att det var kul. Det finns ju någon gammal myt om att idrott skall vara roligt, men i praktiken gäller det bara för de som kan. Det viktigaste ÄR att vinna. Vad de än säger.En gång i Gymnasiet, vårterminen i trean tror jag, hade vi en praktikantlärare i gymnastiken. Vi skulle spela handboll. Neej, tänkte jag.Först skulle vi träna lite på studs och sånt där. Praktikantkillen gick runt och kikade på oss. Bra, sa han ibland. Bra, sa han när han kom till mig. Bra.Det klingade märkligt i mina öron. Ingen gympalärare hade NÅGONSIN sagt det ordet till mig förut. Bra. Bra? Ja, varför inte?Från tidernas begynnelse har ordet Bra varit reserverat dem som kan prestera. Först när du kan prestera något riktigt, kan du få ett berömmande Bra, får du bli sedd. Annars är det upp till dig om du får dåliga betyg och för alltid kommer att förknippa gympa med låg självkänsla och plågsam väntan på lektionens slut.Det här gäller förstås alla skolämnen, är du inte bra i Svenska, i Kemi, i Samhällskunskap, så är du inte heller bra. Politikerna kan snacka hur mycket som helst om att belöna dem som "anstränger sig", men det är inte de som kommer kunna dra nytta av systemet. Det handlar inte om ansträngningar, har aldrig gjort. Det handlar inte om att de som får dåliga betyg har latat sig på de "duktigas" bekostnad, det som ligger bakom dessa dåliga betyg kan vara timmar, dagar, veckor av plugg och försök att lära och förstå som ändå misslyckats. Press och stress som leder till panik, ångest och kass självkänsla. Vilket leder till uppgivenhet.För att precis som Pengar är Gud ute i världen, är Betygen Gud inuti ägget. Blod, svett och tårar (bokstavligt talat för fan) är inte värt någonting, det som är värt något är vad du kan visa upp som resultat. Och har du lagt liv och lem för att lära dig räkna med bråk men ändå inte kan det så är du kass. Ja, du hörde rätt, Värdelös. Hej då! Gå och häng dig.Precis som det alltid kommer att finnas folk som fuskar med bidrag kommer det alltid finnas folk som skiter i skolan. Och de där människorna är SÅÅ viktiga att knipa åt, att det inte gör något om man kniper alla de andra på kuppen. De har säkert varit olydiga de med. Under min skoltid hörde jag ofta talas om något som hette Studieteknik. Vad det var visste jag inte riktigt, och ingen berättade det heller för mig. Det var helt enkelt något man skulle fatta själv.Där satt jag, kväll efter kväll, flämtandes över mina historieböcker och Nk-anteckningar, läste och läste och fick närmast dyslektiska uppelevelser där orden flöt ihop och tappade betydelse. Jag var en liten myra, vars uppdrag var att bestiga Mount Everest, innan Fredag vecka 22. Jag kan erkänna att jag inte alltid la manken till. Matten sket jag högaktiningsfullt i, om inte läraren gav en IG-varning så att jag var tvungen att sätta igång. Min ursäkt är att jag helt enkelt var tvungen att prioritera. Det är svårt att lägga allt krut man har i varenda ämne, lektion efter lektion samt varje eftermiddag med läxorna.Jag är heller inte den lättaste att motivera. Det jag inte trodde mig ha någon nytta av i livet ville jag inte heller lära mig.I åttan hann puberteten ifatt även mig, och om jag varit tankfull förut, så var min hjärna nu överhettad. Alla de klassiska pubertetsnojorna, kombinerat med skolans klaustrofobiska prestationspress utan ventilation gnagde ned min självkänsla.Föreställ dig själv (om du är en av de som glömt hur det var) att ständigt försöka analysera vem du är, vem du vill vara och vem du borde vara, samtidigt som världen envetet vill ha dig till att lära dig allt om Boston Teaparty och kemiska reaktioner för annars är du dålig. Krydda med en massa känsla av att vara annorlunda för att du inte vill eller tycker eller tänker som någon av dina vänner eller kamrater. I mitt fall plockade jag fram en liten fällkniv och skar helt sonika fram några ilskna och förtvivlade sår på armarna, en förbannad fråga till världen; vad fan vill ni att jag ska göra? vad kräver ni av mig? vad är viktigt i världen? vad ska jag göra med mig själv om jag inte kan anpassa mig? bör jag hata mig själ?Det som fascinerade mig mest var hur folk reagerade på det här helt annorlunda än de reagerat på något annat. Att skolan höll på att kväva mig var okej, att jag var ensam och inte hade någon att prata med var okej, att jag grät och bråkade med mamma jämt för att mina läxor inte blev gjorda var väl kanske inte okej men ändå mer okej än det här.Att skära sig i armarna var INTE okej. Du får gärna må skit hur mycket du vill, men om du gör något med din frustration hamnar saken i ett annat läge. Jag var fruktansvärt frustrerad. Medan andra gjorde "normala" saker som att supa sig dyngfulla och misshandla eller vandalisera eller våldta, gjorde jag något så fruktansvärt ofint som att skada mig själv. Var det ett rop på hjälp? Ville jag ha uppmärksamhet? Försökte jag ta livet av mig?Nej. Nej. Nej.Det var bara ett mildare sätt att ta itu med min frustration. Jag hade även provat att dunka huvudet i en stolpe, kasta småmynt omkring mig, springa ifrån lektionerna och ner till floden, dansa på skolgården och gå i bara linne mitt i vintern för att svalka bort mina motstridiga känslor.För en snäll och tyst människa finns inte utrymme att agera ut sina känslor. Jag gjorde det ändå, och jag antar att det kostade mitt rykte som jag ändå sket i. Mina vänner gillade mig ändå, faktiskt. Men det var först när jag kom till skolan i kortärmad tröja och hade omisskänliga skärsår på armarna som folk fick aha-upplevelsen att jag inte mådde prima.Det är lätt att peka ut puberteten som problemet bakom allt. Därför mår unga dåligt, därför är unga tjejer stressade och pressade, därför ökar ungdomsbrottsligheten.När man är ung är man liksom inte en människa som fungerar med orsak och verkan, man är bara en hormonrubbning. Begår ungdomar självmord för att de får könshår och armsvett? Krossar ungdomar skolans förnsterrutor för att det pirrar mellan benen?Känner tjejer att de har höga krav på sig för att menscykeln har kommit igång?Är det naturligt att tjejer vill banta och samtidigt få större bröst, är det kanske rentav uttätnkt av naturen själv att det finns anorexia?Super unga killar ner sig för att det är så besvärligt att få stånd stup i kvarten, eller är det målbrottet som knäcker deras psyke?Jag skulle inte tro det.Klart att puberteten gör sitt lilla till, att vara i fasen mellan Barnrumpa och Vuxen Ansvarstagande Individ är förvirrande redan från början.Men jag är trött på att höra biologiska bortförklaringar till samhällets tillkortakommanden. Djungelns lag tillexempel, den som alltså råder både innanför och utanför äggets skal. Det är Naturen själv som har bestämt att vi ska slåss mot varandra och den som inte vinner försvinner. Skitsnack säger jag. Naturen är klokare än så. Jag tror det.Och i vilket fall som helst så har vi möjlighet att ändra på den lagen, varför ska vi inte göra det när vi har ändrat på så mycket annat vi fått från naturen?Jag anser att skolan idag är en liten katastrof. Det tar tid att se sig själv som en bit i ett icke fungerande och orättvist system, istället för, som man lärt sig, en icke fungerande, misslyckad liten bit i ett stort och perfekt system. Sista året på gymnasiet lärde jag mig hur min studieteknik fungerade. Jag lärde mig bäst när jag skrev stödord på datorn, i små kolumner, som jag sedan skrev ut och läste bit för bit för mig själv. Det kan tyckas att jag borde ha tagit reda på det här tidigare. Men jag visste inte att det fanns så många alternativ, att man kunde lära sig på många olika sätt. I alla år hade jag tragglat mig igenom faktaböcker i alla ämnen, svårt att hitta motivationen och intresset samtidigt som fem andra böcker låg och väntade på att jag skulle lära mig dem utantill också.Jag kan säga så här; i de arbeten jag haft efter skolan har jag 1. aldrig haft nytta av mina betyg, 2. inte behövt plugga in något onödigt utan istället haft möjlighet att tänka fritt och självständigt, 3. lyckats bra med en del och mindre bra med annat och det har varit helt okej att inte vara perfekt i allt.Det var också i slutet av gymnasiet som skolångesten började släppa, för att ge plats åt Efter Plugget-ångesten. Vilken visade sig vara ganska obefogad. Jag överlevde, jag lever, och jag behöver inte göra en enda läxa, inte oroa mig för att enda betyg, aldrig känna mig otillräcklig och värdelös.Jag skall inte försumma betydelsen av goda betyg. Mina relativt fina betyg är inte tilltäckliga för att komma in på Socionomutbildningen (men då finns istället högskoleprovet, som jag fasar för). Och när det gäller just utbildning är det ju tyvärr så att betygen bestämmer det mesta. Även för de som fått toppenbetyg, och läser höga utbildningar utan att veta om det är det de vill, men de måste ju ta vara på så goda betyg.Sverige har ett relativt gott system, där alla har möjlighet att ta studielån och plugga vidare oavsett bakgrund och inkomst.Men varför måste tolv års skola vara så verklighetsfrånvänd och isolerad? Varför måste drygt sextio procent av ens liv när man gått ut Gymnasiet ha handlat om att prestera och bli bedömd? Varför får man bara höra att man är bra och duger om man kan prestera goda resultat i allt?Jag hade ganska bra betyg men mådde ändå uselt, jag vill inte tänka på hur de mådde som fick IG i nästan allt. Där har vi kanske framtidens kriminella. Om de inte begick självmord innan dess.Diciplin i all ära, det kan nog vara gynnsamt i en viss mängd, men i allmänhet tror jag inte på hårdare tag. De som delar upp skolelever i "duktiga" och "lata" saknar fullständigt verklighetskontakt, det vet jag för jag har precis avslutat mitt skolliv till skillnad från de femtio plussare som sitter och fattar beslut om våra liv.Det slog mig en gång att det är samma isolation från omvärlden som omgärdar skolorna, och som höga politiker besitter. Hur kan en politiker som smyger runt i underjordiska gångar ha en jävla susning om hur olika svenska människor lever?Möjligtivs torde de kunna känna sympati med illegala invandrare som också måste gömma sig i underjorden. Men den kopplingen verkar tyvärr utebli.