Man måste ta chanser. Man måste våga saker.
Okej.
Vad har jag vågat på sistone?
Jag har vågat tacka ja till en lägenhet. Jag kommer våga flytta hemifrån om en knapp vecka.
Jag har vågat jobba med nåt jag aldrig kunnat drömma om; miljöpolitiska föreläsningar för gymnasieungdomar. Det är stort. Tack Elena. Jag hade aldrig nappat om inte du knuffade dit mig.
Jag har vågat prata mycket i telefon. Inte jättemycket, men en del. Minns i våras när jag skulle ringa Hemtjänsten om jobb, och jag satt och grät för det kändes så jobbigt.
Jag har vågat stå på stan med en pärm och hoppat på folk för att värva dem till Svenska Afghanistan-kommitén. Jag hoppade av efter en gång för att det var obehagligt, men JAG VÅGADE.
Nu undrar Patrik om jag vågar spela in en låt i Roberts studio.
Det vete fan. Jag skall grubbla.

Idag har varit en speciell dag. Jag har stått öga mot öga med högermänniskor. Egoister. Blåhjärtan. Förlåt mitt språk men det är fan ingen överdrift. Äkta egoister. Dom finns. I massor. Desvärre. Det är inte för inte vi har fått ett gäng krattor i regeringen, med Reffsan i toppen.

Vi hade tre pass a åttio minuter idag, tre olika klasser.
Först en klass med bara killar, som kunde hålla låda, men dom kunde faktiskt lyssna lite grann ibland också. Bra med folk som pratar, fast det är lite trist att se att killar är så förskräckligt rädda för att vara seriösa. Det skall flamsas och skämtas och brölas, vill en kille ha nåt sagt måste han lägga fram det som ett skämt för att inte framstå som.. jag vet inte vad. Kvinnlig?

Nästa klass bestod av två killar och en tjej. En helt annan ljudnivå förstås, och lite knasigt att var två där framme och tre bak i klassrummet. Men det gick ju bra. Upplägget fungerade med presentation av oss, projektet, deras egna presentationer med namn intresse och vad de gör för miljön, lite om överkonsumsion, lite växthuseffekt, lite konsekvenser, lite problem, lite diskussion, lite lösningar, lite filmklipp och så vidare.

Sen fick vi lunch på skolan. Jag fick prata i telefon med kocken som läste upp ingredienser i kikärtsbullar och palsternackspinnar. Ingen mjölkprotein, så vi besökte matsalen och Elena åt en vit fläskkorv med potatis. Samtidigt som hon diskuterade konsumentmakt med en lärare som totalt saknade kompetens för diskussioner.
Ibland är det så, att folk anser sig ha vunnit om de inte yppar ett enda argument utan bara säger Nej eller Jaså du och drar ett skämt och sen hej då.

Tredje klassen då. Jag hade fått höra att de läst en del om hållbar utveckling och hur man kan spara energi, så jag förväntade mig en kunnig och engagerad klass.
Kunde inte haft mer fel.
Vi började som vanligt med "Hej vi heter blablabla och kommer från ABF som är blablabla och nu vill vi att ni presenterar er med namn, vad ni gör på fritiden och vad ni gör för miljön"
Det "värsta" svaret vi har fått på den frågan är typ "Ääh, jag gör nog inget..." vilket lätt kan bemötas med "Jamen du kanske cyklar ibland eller sopsorterar", bara för att få dem att känna lite hopp och att de är lite duktiga.
Nu fick vi lite annorlunda svar.
"Jag super. Hehe."
"Jag kör bil. Hehe."
"Min moppe är inte bensinsnål. He."
Okej, tänkte vi. Okej, skojigt hörru, humor på hög nivå men nu kör vi.
Okej, babbliga, stöddiga killar i grupp. Okej. Men det går nog bra ändå.

Hela vårt upplägg, som jag beskrev kortfattat tidigare, fick vi lägga åt sidan.
Det var inte tal om nån föreläsning, frågetävling eller filmvisning, och det var definitivt inte tal om "Nu tänkte vi att NI skulle få komma med förslag på vad man kan göra i vardagen!"
Det var diskussion för hela slanten. Alla taggar utåt från klassen.
Två unga representanter från Arbetarnas BildningsFörbund debatterar om allas ansvar i klimatfrågan, mot Moderater Utan Ansvar (parafras på Läkare Utan Gränser).
Diskussionen handlade om ifall vi bör göra något eller ej.

ABF: Vi bör göra något
MUA: Vi ska inte göra ett skit
ABF: Vi suger ut fattiga länder
MUA: De måste vara fattiga för att vi ska kunna vara rika. Vill ni att vi ska bli fattiga istället?
ABF: Nej, det har vi inte sagt. Men det måste väl finnas nåt mittimellan. Det är bra med rättvisemärkt för då får folk bra betalt och skyddskläder och bra arbetstider etc
MUA: Jag vägrar betala fem spänn mer för rättvisemärkta grejer
ABF: Det är bra med ekologiskt eller KRAV-märkt, för då släpps det inte ut gifter när det odlas etc
MUA: Vi kan inte göra nåt, vi har inte råd
(En av killarna nämnde att han hade snott fyra tusen av sin mamma för att köpa en ny mobil, hon hade inte märkt nåt. förf. anm.)
ABF: Man kan köra mindre bil
Kille från MUA: Man ska stoppa kolkraftverken och satsa på kärnkraft, det är mycket viktigare. Bilar är en sån liten del så det märks inte.
(Den här killen tjatade som fan om att vi skulle stoppa kolkraften, och vägrade anse att det fanns andra problem. I hans värld utgör kolkraften 100% av problemet med klimatkrisen.)
ABF: De som syr våra kläder har oftast väldigt dåligt betalt och sliter hårt och dom bor på fabriken
MUA: Det är ju bra att vi köper det dom producerar så att de iallafall får lite pengar
Kille från MUA: När jag var och golfade i Australien så kom det en neger och ville ha tio spänn för att dra min golfvagn. Det är väl bättre att jag ger honom tio spänn för det än att låta bli.
ABF: Jamen om man istället köper rätvisemärkt...
MUA: Jamen alla har ju inte råd, det är för dyrt, om vanliga produkter försvinner så har inte folk råd att handla för det är för dyrt
(Så hjärteskärande solidariskt med de lågavlöande i Sverige)
ABF: Jamen priset sjunker ju
MUA: Det går för långsamt. Alltså det är ju bara så att ekonomin styr
MUA: Skulle inte ni prata om miljön? Ni har ju bara pratat om fattiga människor
ABF: Men man kan ju köpa miljövänliga produkter
MUA: Vi kan inte göra nåt
ABF: Jo vi kan göra något, konsumentmakt...
MUA: Varför tjatar ni på oss, USA är värre
ABF: Ja, men om alla levde som Sverige skulle det behövas trejordklot till
MUA: Kina är värre
ABF: Därför måste vi vara en bra förebild när de utvecklas
MUA: Sverige är så litet, vi kan inte göra nåt, USA är värre

Nu kommer väl någon tänka att jag är fruktansvärt orättvis och har skrivit om hela konversationen till vår fördel.
Nej. Det har jag inte.
Killen hade snott 4000 spänn för att köpa en mobil. De skröt om att de körde bil och moppe. Killen som golfade sa inte en mörk kille, han sa en neger. De sa upprepade gånger att de inte kunde, och framförallt inte ville göra något. De tyckte seriöst att det inte fanns något problem, och om det fanns något så var det inte deras problem eller ansvar. En kille sa att KRAV-märkt är äckligare än vanlig mat. När vi drog ett enkelt exempel med rättvisemärkt kaffe, som vi pratat om, jämfört med vanligt "dåligt" kaffe, som är fem kronor billigare, svarade de att de självklart hade valt det billigare.
En kille sa minst fem gånger att om man ville göra något för miljön skulle man låta bli att rösta på Miljöpartiet. Vad man skulle rösta på istället ville han inte säga.
Det var hans tips på vad man kunde göra, eller hans uppmaning. Det bästa man kan göra, eller det enda man skall göra, är att INTE rösta på Miljöpartiet för de vill ha bort kärnkraften.

Det var den klassen. Elena var röd på halsen och smärta i hjärta efteråt.
Hon besitter både empati och samvete, dessa besvärande egenskaper som hindrar oss från att leva i den enkla och egocentriska verkligheten, som våra vänner i MUA.
Vi gick på café efteråt, för tåget hade precis gått och nästa skulle dröja en timme.
Där hände det en dum sak. Jag har tvekat mycket att skriva om det här men jag gör det ändå. Man får stå för sina synder.

I disken stod en så kallad Veggimacka. Den innehöll soltorkade tomater, oliver, sallad, paprika, lök och fetaost. Det fanns bara en kvar så jag frågade om de var på väg att göra nya. Och om de isåfall kunde gör en utan ost.
Servitrisen frågade om jag kuden peta bort osten, och tillade sen:
"Eller tycker du väldigt illa om den osten?"
Jag sade Ja.
Jag sade inte Nej, jag är vegan, det är därför.
Jag var en stor tönt.
Sen lade jag inte till Kan ni göra den utan smör också, för jag är vegan och det är mjölk i smör.
Nej. Jag nöjde mig med Ja, precis, jag tycker illa om ost.
Jag var medveten om att min smörgås antagligen skulle bredas med smör där ute i köket. Jag visste att det itne skulle vara något besvär för servitrisen att hoppa över smöret.
Men jag teg.
Feg-teg.

Kan någon gissa vad som var på min macka när den kom till mitt bord?
Ingen fetaost, nej.
Men ett fett lager med philadelphiaost.
Det var ingen idé att försöka pilla bort. Det var bara att hålla god min och äta mackan.
För att ingen skall missförstå mig vill jag poängtera att problemet i situationen inte var att jag fick göra ett undantag. Jag har gjort undantag förut. Senast i fredags, på farmors åttioårskalas, proppade jag i mig syltkakor.
Jag tror ni förstår-
Problemet var förstås att jag fortfarande är så jävla FEG att jag inte kan nämna att jag är vegan ens när de ända skall bre en specialmacka åt mig.
FEG FEG FEG FEG FEG FEG.
Jag begriper inte hur det kan vara så.
Vad är jag rädd för?
Under mina två (?) år som vegan har jag knappt mött en negativ reaktion. Folk har frågat förstås, varför, vad jag äter, om jag får i mig tillräckligt och så vidare.
Jag har svarat artigt.
Ingen har varit upprörd eller föraktfull, ingen har kontrat mig eller tyckt att jag är en naiv idiot.
Kankse är det just det som är problemet, att jag inte mött några negativa reaktioner, så att jag vet hur jag kan ta dem. Det okända är ju ofta det mest skrämmande.
Men fan. Skärp mig.
Jag har ett nyårslöfte att skriva upp på listan. Jag älskar nyårslöften, jag älskar personlig utveckling.

Man måste våga saker. Våga stå på sig är ju jävligt bra för självkänslan.
Nu orkar jag nog inte skriva mer ikväll, hade planer på en insändare om den Allmänna Dekadansen, men inte ikväll.
Och så måste jag besluta mig om jag vågar sitta och lalla i en studio. Tveksamt.

 

Sandra

12 december 2007 10:38

Herre Gud! Var det i Falkenberg ni var i? Fördomsfullt, jag vet, men det lät som kommentarer från riktiga bonnhålegrabbar med mopeden som allra käraste ägodel.
Att ni bara orkade argumentera emot. Jag hade bara velat dra därifrån med ett fuck you-finger som sista hälsning. Men det hade ju kanske varit lite kontraproduktivt...
Därför känns det så himla bra med folk som ni som orka kämpa. Tycker mycket väl att det väger upp mot din påstådda feghet i veganbekännelsen. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...