Hej, här är jag och här är min blogg.

Jag sitter och sörjer min försvunna ledighet imorgon, att en person har chickat ur från vår coola miljöfest den nionde augusti, att kvällen försvinner från mig, att livet är ensamt samt att John Lennon är död.

Ändå sjunger han för mig, från modern hyperteknik i form av youtube (fantastiskt plejs faktiskt), allt han sjunger är sorgligt och frustrerat och det gör mig inte mycket glad. Men jag älskar det. John Lennon är min idol.

Det är så grymt varmt. Ja då ska man väl glassa på stranden förstås men jag jobbar dygnet runt varje sekund känns det som så jag har aldrig tid. Inte för att jag saknar det så våldsamt, att glida runt på tylösand eller annat random strandställe där det är packat med jordbor ger mig ingen vidare tillfredställelse.

Jag har en blå post it-lapp i almanackan som är fullskriven med måsten.

Det är mycket nu.

Idag var det en grym dag på jobbet. Sextiotusen tyskar och engelsmän mfl hade ockuperat parken, och tagit med sig sina små sportbilar, ja det var nån slags festival, jag vet inte vad.

Så såklart var det fullt ös inne hos oss, jag stod i kassan och snackade grötig engelska i timmar, tusen tack och lov var det ingen som beställde nåt utan alla skulle ha glass och kaffe vilket är enkelt och snabbt fixat. Halva personalstyrkan (nästan) fick hoppa in och hjälpa till, bland annat växla pengar (växeln tog verkligen stenslut efter ett tag).

Jag jobbade från nio till fem och sen var jag på möte. Konstigt nog kände jag mig inte så våldsamt trött. Lyckades klämma in en liten lunch vid tvåtiden när det bara var folk nästan hela tiden. Fick även en våt handduk på axlarna av Emma den sista timmen, vilket gav mig lite styrka åter.

Sen var jag på mötet, och med våra nya volontärer från spanien och tyskland (?) närvarande var vi tvugna att hålla det engelska. Så jag har verkligen practised today.

Nu är jag hemma.

Tar en stunds ensamtid medan sambobban hänger vid tv'n och vad han tänker vet jag inte. Ej heller vad jag ville förmedla med detta inlägg.

Känns som jag hade något angeläget på hjärtat, men det går väl inte att formulera kanske.

Det kanske bara är vädret. Den här värmen är inte mänsklig. Antagligen därför jag vaknade tidigt en morgon (natt?) med en nästan panisk känsla av att förvirrade tankar som jag inte kunde sätta fingret på besvärat mig i sömnen. Eller så är jag stressad. Eller så är det både och.

Woman is the nigger of the world skrevs tydligen 1972. Lite drygt trettio år sen. Jag ansluter mig till dem som anser att budskapet är absurt aktuellt än idag. Det är lite ledsamt och tröttsamt. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till saker och ting. Hur ska man orka?

Och när vi ändå talar om det, är det någon idé att någonsin skaffa barn?

Jag menar, den ökade växthuseffekten leder till mer värme av detta slag, skitläbbiga kammaneter i havet, feteinvandring av klimatflyktingar, alla kommer få hysterisk pollenallergi och mitt i allt elände ska världen tydligen gå under år 2012. Eller om det var 2013.

Jag är för feg för att dö. Men man kanske ändå ska ha en sån plan B, som de politiska rebellerna har, om det skulle gå fel och åt helvete med allt så har man ett rakblad i fickan, alltid med sig, alltid redo.

Förlåt, jag skämtar lite nu. Jag ska inte dö, lugn.
Jag tänker att om det finns ett öde eller nåt i den stilen, så kan man ju dö av en anledning, med vissheten att det var bäst som skedde eller så. Men finns det inget öde och ingen som styr kan vem som helst dö när som helst utan anledning, mitti ett storverk eller något viktigt, bara sådär, till ingen nytta. Då finns det heller ingen rättvisa.

Jag är typen som envist tror att det finns en "högre makt", fast jag är för intellektuell och cool för att erkänna det, men för feg för att våga se sanningen (?).

Jag vill inte dö innan livet har börjat, och jag vet att det är en löjlig sak att säga eftersom livet pågår nu och det blir aldrig bättre än så här. Jag är lycklig, ung och förvirrad. Det är fortfarande okej att känna såhär. Ända upp till 25+ nåt tror jag att det är okej. Men efter det ska man nog ha funnit sig tillrätta och låtit saker bli, låtit tankarna sina och känslorna självdö.

Jag längtar efter att skriva min bok. Inte för att inspirationen är överflödande, men vadfan, hur länge är det sen sist nu? Minst två veckor iallafall. Det suger att jobba jämt. Jag fattar inte hur man (nämner inga namn) orkar. Jag vill ju leva. Ung och naiv, visst, men jag kan inte hjälpa att jag styrs av min biologi, jag är ung, jag vill leva och leta och leka.

John Lennon har gett vika för Britney Spears. Minns inte hur jag kom in på henne, faktiskt. Tittar på videon till Toxic och känner mig som en oförstående alien igen, vänta nu, ska jag tända på henne, eller ska jag vilja vara som henne? Det måste vara något av det. Jag känner mig fullständigt villrådig, som vanligt.

Förstår inte hur andra kan vara så opåverkade. Jag påverkas ju sjukt mycket, så fort jag ser en porrig tjej eller kille flippar min hjärna ut och jag tappar fullständigt bort begreppen, hur var det nu, vilken roll var det de gav mig när jag kom hit? Åh nej, jag har tappat mitt manus IGEN! Förlåt, ska försöka bättra mig.

Ja, det låter kanske som ett skämt men jag är seriös, jag blir knäpp av könsroller. Begriper ingenting, vet inte vart jag ska vända mig, vem jag ska se upp till eller fråga om råd, vad som är rätt eller fel. Och kan absolut inte bara tagga ner och helt coolt avfärda skiten som indoktrinering och bullshit. Tänk om det är sant? Tänk om jag finns någonstans där inne i myllret? Tänk om jag ljuger för mig själv, om det är jag som är hjärntvättaren i den här världen?

(Ovanligt bra formulerat! Jag ska ta med mig det här till min psykolog när jag får en, om jag får en.)

Vilket långt och hopplöst inlägg, ingen som helst röd tråd eller ordning. Hur många läsare? Jag vet åtminstone en stackare som tvingar sig igenom denna sörja av navelskåderi, nämner inga namn.

Och så var klockan elva, snart halv tolv. Sova, gå till jobbet. Nej, jag ska inte klaga, jag har åtminstone ett trevligt arbete, till skillnad från många andra.

Om det bara inte vore så förbannat varmt. Tacka vet jag duggregn.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...