Hej och välkommen tillbaka. Jag har inte tagit semester, jag har bara varit utan bredband i ett år eller två. Känns det som. Det har varit en svår tid.

Det rör väl sig om en månad tror jag.

Det är gräsligt att flytta.

Nej, det är det inte. Det är toppen att få böka in sig i en ny och fräsch
lägenhet, iallafall nu, när det värsta är över.

Men alla prylar! Fy fan. Man vill bara överge civilisationen och omfamna apstadiet. Anordna stora prylbål där man dansar runt brasan medan alla ens viktiga papper och annan skit som man inte vill se men som MÅSTE sparas sprakar hemtrevligt och gemytligt.

Men jag bor precis vid en grön park så jag tar min lilla plastboll och går ut och sparkar på den i solskenet tills jag har glömt demonerna.

Sen kommer jag in igen med nya krafter. Som förvisso snabbt rinner av en när man ser alla jävla prylar, all skit...

Imorgon är det fredag och jag är så glad så glad. Presenterna till Patrik är i princip klara, komvuxarbetet är klart att mejlas och jag skall hem till Fighter och spela UNO och kolla på Delicatessen.

Fast under glädjen ruvar en liten ilska. Det är lätt att bli arg när man är ute på nätet. Finns så många obehagliga personer. På nätet är det svårt att se att människor har ett inre.

Mötet idag var tungt. Jag hängde inte alls med på noterna, ville bara gå hem och äta och få ordning på tillvaron. Inga mindrevärdestankar dock, jag konstaterade bara att jag inte var delaktig i diskussionen och inte hade någon specifik åsikt. Punkt.

Då har man väl kommit en liten bit på vägen. Även om det för det mesta krävs tio gånger så mycket tankemöda för att rabbla upp en god egenskap som tre dåliga.

Det hiskeliga berget tornar upp sig ibland, utan stigar, utan rep, utan något att hålla sig i.

Dagen efter kändes livet som en nerförsbacke. En evinnerligt lång sådan men ändock nedför. På ett positivt sätt alltså.

Jag lyssnar på Aretha Franklin och biter sönder fingrarna. Det har blivit så nu, varför vet jag inte.

För ovanlighetens skull snygg i håret. Att jag inte testat vax förut.

Det känns lättare att vara oytlig nu. Jag har hittat nån slags sjömärke i mitt inre som jag håller fast i. Jag kan inte förklara vad det är för något, men nu har jag den att hålla mig i och det gör saker lite enklare. Men vem vet när jag tappar taget och börjar simma utan mål igen. Det är bara att leva i nuet.