Nu har jag ändrat designen lite. Okej, det blev inte bättre. Jag kan erkänna det själv också. Men jag har gjort vad jag kunnat, bloggagratis.se har helt enkelt ingen snyggare att bjuda på.

Ni får hålla till godo med innehållet.

Tajm flajs.

Time flies, alltså. Imorgon är det redan torsdag och då visas Hide and seek på sexan, Bobbans och min standardkanal.

Idag fick jag höra en ytterst chockerande nyhet.

En fågel viskade nämligen att två (!) personer, någonstans ute i cyberspace, brukar läsa min blogg! Dessa två okända personer hade dessutom åsikter om min blogg; de tyckte att den var bra och intressant, å andra sidan att det är synd att den är så ful.

Ja, jag kan väl hålla med om det sistnämnda åtminstone.

Bloggagratis.se har väl inte den flashigaste designen på sina sidor (jämför kamrat.com!). Men främst handlar det väl ändå om min totala okunskap i internet. Jag borde väl vara bra på det här precis som alla andra i min generation, men jag är bättre på att prata med krukväxter och klaga över dagens ungdom.

Kanske är detta rätt tillfälle att lära sig lite, i framtiden kanske det är helt otänkbart att inte behärska, vad sa ni att det hette? Html?

(Obs, det nedan skrivna är lite på skoj. Det burkar aldrig framgå när jag skämtar så för att inte göra någon ledsen eller arg, och jaga bort de få som läser här så utfärdar jag en liten varning, även om det förstör upplevelsen lite, ungefär som reklamavbrott i filmen. Gud vad störande! Nåväl:)

Men, att det sitter folk, kanske just i denna sekund, och läser det jag skriver!

Jag trodde inte det. Ja, att någon kikar in ibland kanske, och att Bobson brukar läsa för att hålla sig uppdaterad om allt jag inte säger direkt till honom. Men att det fanns fler som hade för vana att läsa mitt blaj, det kom som en fullständig chock.

Det är alltså folk som luskar runt här, typer jag inte alls känner, som tar del av min privata dagbok!

FRA-lagen kan ta sig i arslet. Här trodde jag i min enfald att jag kunde skriva mina innersta tankar helt för mig själv, och så visar det sig att det kommer hit folk och snokar reda på allt jag nånsin har skrivit!

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till detta. Nu har jag plötsligt press på mig, inte för att min egen press på mig själv är att förakta, men nu är det alltså dessutom fler än jag själv som skall behålla intresset för all skit jag skriver!

Dessutom skall jag behöva akta mig för att inte få hybris. 

Fast det visste jag ju egentligen, att bloggar är till för att läsas och att de oftast blir lästa också. Kanske tänkte jag den klassiska tanken "alla andra kanske, men inte jag, jag är ju så mycket sämre än alla andra".

Framförallt visste jag att om man skriver något om någon så kommer det att upptäckas. Det är gyllene regeln på internet. Allt kan ses, av alla. Det har jag hört från åtminstone två personer och jag tar den upplyssningen på allvar. 

Så jag nämner ingenting om någon jag ogillar. Den enda man skulle kunna nämna är väl George Bush, för honom är det ju ingen som gillar, och det är knappast något nytt under solen, dessutom förstår han nog inte svenska.

Kanske kan jag nämna några jag tycker om istället.

Fast det vågar jag inte, de kan ju se det! Och det är ju pinsamt! 

Hej, här är jag och här är min blogg.

Jag sitter och sörjer min försvunna ledighet imorgon, att en person har chickat ur från vår coola miljöfest den nionde augusti, att kvällen försvinner från mig, att livet är ensamt samt att John Lennon är död.

Ändå sjunger han för mig, från modern hyperteknik i form av youtube (fantastiskt plejs faktiskt), allt han sjunger är sorgligt och frustrerat och det gör mig inte mycket glad. Men jag älskar det. John Lennon är min idol.

Det är så grymt varmt. Ja då ska man väl glassa på stranden förstås men jag jobbar dygnet runt varje sekund känns det som så jag har aldrig tid. Inte för att jag saknar det så våldsamt, att glida runt på tylösand eller annat random strandställe där det är packat med jordbor ger mig ingen vidare tillfredställelse.

Jag har en blå post it-lapp i almanackan som är fullskriven med måsten.

Det är mycket nu.

Idag var det en grym dag på jobbet. Sextiotusen tyskar och engelsmän mfl hade ockuperat parken, och tagit med sig sina små sportbilar, ja det var nån slags festival, jag vet inte vad.

Så såklart var det fullt ös inne hos oss, jag stod i kassan och snackade grötig engelska i timmar, tusen tack och lov var det ingen som beställde nåt utan alla skulle ha glass och kaffe vilket är enkelt och snabbt fixat. Halva personalstyrkan (nästan) fick hoppa in och hjälpa till, bland annat växla pengar (växeln tog verkligen stenslut efter ett tag).

Jag jobbade från nio till fem och sen var jag på möte. Konstigt nog kände jag mig inte så våldsamt trött. Lyckades klämma in en liten lunch vid tvåtiden när det bara var folk nästan hela tiden. Fick även en våt handduk på axlarna av Emma den sista timmen, vilket gav mig lite styrka åter.

Sen var jag på mötet, och med våra nya volontärer från spanien och tyskland (?) närvarande var vi tvugna att hålla det engelska. Så jag har verkligen practised today.

Nu är jag hemma.

Tar en stunds ensamtid medan sambobban hänger vid tv'n och vad han tänker vet jag inte. Ej heller vad jag ville förmedla med detta inlägg.

Känns som jag hade något angeläget på hjärtat, men det går väl inte att formulera kanske.

Det kanske bara är vädret. Den här värmen är inte mänsklig. Antagligen därför jag vaknade tidigt en morgon (natt?) med en nästan panisk känsla av att förvirrade tankar som jag inte kunde sätta fingret på besvärat mig i sömnen. Eller så är jag stressad. Eller så är det både och.

Woman is the nigger of the world skrevs tydligen 1972. Lite drygt trettio år sen. Jag ansluter mig till dem som anser att budskapet är absurt aktuellt än idag. Det är lite ledsamt och tröttsamt. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till saker och ting. Hur ska man orka?

Och när vi ändå talar om det, är det någon idé att någonsin skaffa barn?

Jag menar, den ökade växthuseffekten leder till mer värme av detta slag, skitläbbiga kammaneter i havet, feteinvandring av klimatflyktingar, alla kommer få hysterisk pollenallergi och mitt i allt elände ska världen tydligen gå under år 2012. Eller om det var 2013.

Jag är för feg för att dö. Men man kanske ändå ska ha en sån plan B, som de politiska rebellerna har, om det skulle gå fel och åt helvete med allt så har man ett rakblad i fickan, alltid med sig, alltid redo.

Förlåt, jag skämtar lite nu. Jag ska inte dö, lugn.
Jag tänker att om det finns ett öde eller nåt i den stilen, så kan man ju dö av en anledning, med vissheten att det var bäst som skedde eller så. Men finns det inget öde och ingen som styr kan vem som helst dö när som helst utan anledning, mitti ett storverk eller något viktigt, bara sådär, till ingen nytta. Då finns det heller ingen rättvisa.

Jag är typen som envist tror att det finns en "högre makt", fast jag är för intellektuell och cool för att erkänna det, men för feg för att våga se sanningen (?).

Jag vill inte dö innan livet har börjat, och jag vet att det är en löjlig sak att säga eftersom livet pågår nu och det blir aldrig bättre än så här. Jag är lycklig, ung och förvirrad. Det är fortfarande okej att känna såhär. Ända upp till 25+ nåt tror jag att det är okej. Men efter det ska man nog ha funnit sig tillrätta och låtit saker bli, låtit tankarna sina och känslorna självdö.

Jag längtar efter att skriva min bok. Inte för att inspirationen är överflödande, men vadfan, hur länge är det sen sist nu? Minst två veckor iallafall. Det suger att jobba jämt. Jag fattar inte hur man (nämner inga namn) orkar. Jag vill ju leva. Ung och naiv, visst, men jag kan inte hjälpa att jag styrs av min biologi, jag är ung, jag vill leva och leta och leka.

John Lennon har gett vika för Britney Spears. Minns inte hur jag kom in på henne, faktiskt. Tittar på videon till Toxic och känner mig som en oförstående alien igen, vänta nu, ska jag tända på henne, eller ska jag vilja vara som henne? Det måste vara något av det. Jag känner mig fullständigt villrådig, som vanligt.

Förstår inte hur andra kan vara så opåverkade. Jag påverkas ju sjukt mycket, så fort jag ser en porrig tjej eller kille flippar min hjärna ut och jag tappar fullständigt bort begreppen, hur var det nu, vilken roll var det de gav mig när jag kom hit? Åh nej, jag har tappat mitt manus IGEN! Förlåt, ska försöka bättra mig.

Ja, det låter kanske som ett skämt men jag är seriös, jag blir knäpp av könsroller. Begriper ingenting, vet inte vart jag ska vända mig, vem jag ska se upp till eller fråga om råd, vad som är rätt eller fel. Och kan absolut inte bara tagga ner och helt coolt avfärda skiten som indoktrinering och bullshit. Tänk om det är sant? Tänk om jag finns någonstans där inne i myllret? Tänk om jag ljuger för mig själv, om det är jag som är hjärntvättaren i den här världen?

(Ovanligt bra formulerat! Jag ska ta med mig det här till min psykolog när jag får en, om jag får en.)

Vilket långt och hopplöst inlägg, ingen som helst röd tråd eller ordning. Hur många läsare? Jag vet åtminstone en stackare som tvingar sig igenom denna sörja av navelskåderi, nämner inga namn.

Och så var klockan elva, snart halv tolv. Sova, gå till jobbet. Nej, jag ska inte klaga, jag har åtminstone ett trevligt arbete, till skillnad från många andra.

Om det bara inte vore så förbannat varmt. Tacka vet jag duggregn.

Så här i gay-tider (med pride-festivalen, ja man kommer inte undan det) funderar jag lite på detta med fjollighet och att vissa tycker att homosexuella killar blir fjolliga (dvs ändrar personlighet/blir mer tillgjorda) när de kommit ut som bögar, medan de var "som folk" innan dess.

Idag slog det mig att det är ju inte speciellt konstigt om man tar chansen att bli en fjolla när man ändå har kommit ut som gay, jag menar, innan dess var det ju definitivt inte okej, det är inte ofta det är okej att vara fjollig. I princip aldrig faktiskt. Och detta gäller både tjejer och killar. Fjollighet är icke önskvärt.

Men för en bög är fjolligheten inte förbjuden, snarare påbjuden. Och det må vara ett problem för många homo-män som trivs bättre med att vara icke-fjolliga men ständigt möts av fördomen att de ska gilla rosa drinkar och schlagermusik.

Men!

Samtidigt måste det ju vara fantastiskt att hitta ett forum där man kan få utlopp för allt det som är så jävla fult och föraktligt annars. För jag tror att det finns en fjolla inom oss alla.

- Usch, vilken klycha, men så här då:

Jag tror att alla skulle må bra av att få vara fjolliga ibland.

Det är väldigt befriande att kunna spreta vilt med lillfingret och känna sig stolt över det. Det är härligt att ta danssteg och sjunga med i nån cheesy låt, att svänga på kroppen och vifta graciöst med armarna (japp, det är sånt jag ägnar mig åt när jag är glad) och strunta i hur fel det är.

Att öppet erkänna att man gillar klara färger och gärna lite kitch, att tillåta sig vara lite korkad och obildad ibland, att göra uppror mot den förlamande manlighetsfascism som styr världen.

Jag tycker inte det är konstigt om vissa killar som upptäckt att de är gay passar på att ta igen all härlig fjollighet de missat under hela sina liv.

wiki's definition:

Fjolla (femininum av fjolle, ursprungligen av fornsvenskan fol) betyder tok/toka, dåre, fjant eller enligt NE "flicka eller kvinna som saknar stadga i karaktär och intellekt". Etymologiskt ligger ordet nära franskans folle, "toka", och engelskans fool, "dåre".

I södra och västra Sverige har ordet fjolla kvar denna ursprungliga betydelse som substantiv, men kan, använt som verb, också betyda att fjanta sig, att gorma. I mellersta och norra landet används ordet idag ofta nedsättande i betydelsen "omanlig" eller homosexuell man.

Vilket jävla väder.

Det är väl det här som kallas sommar. Jag känner mig lite blasé till det hela, ligga på stranden och käka glass, det känns bara så främmande. Jag vill hellre sitta inne och tycka synd om mig.

Men folk är glada. Åh, vilket underbart väder! Vad härligt! Äntligen lite sommarvärme!

Jag kan förstå att de är glada, dock. Speciellt de som har sin semester nu.

En sak jag dock inte förstår är de som klagar så fort detta vädret drar sig undan en stund.

Vad är det för sjuka människor som vill leva i denna hetta i tre hela månder?

Tacka gudarna för att sommaren är ombytlig och bjussar på både regn, åska, fetehetta och lite ljumna vindar ibland.

Själv föredrar jag duggregn.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen:

Varför är det så svårt att säga hur man mår när svaret inte är ett ärligt Bra?

Jag bara vägrar säga något, försöker undvika eller snackar bort frågan.

Och då menar jag inte när random folk frågar (jag har lärt mig slentrianljuga nu), utan när nära vänner som verkligen bryr sig undrar hur jag mår.

Nej, jag kan bara inte säga det.

Kanske är det för att jag inte vill bli gullad med. Att erkänna att man mår mindre bra är att visa sig svag och ömklig. Så att folk kan lägga huvudet på sned och snacka med en som ett barn, "men du som är så bra, söt, gullig och fin". Det skulle också kunna bli ett "okej, jag fattar" (eller dylikt), men jag är väl så rädd att bli fel bemött att jag inte vågar chansa.

Och så är det ju det att man inte vill vara till last, eller få den där blicken "åh, men kära du jag vill ju bara att du ska må bra kan jag göra något?".

Ja, jag är livrädd för allt det där.

Fast folk lika gärna skulle kunna reagera med ett avslappnat "okej" och en blick som säger att om du vill berätta så gör det, vill du inte så låt bli.

Anledningarna till att jag mår dåligt (åh, förhatliga uttryck, finns det inget annat?) är många.

Främst har jag en period av dålig självkänsla. Hittar fel på mig själv såsom fel kropp, för kort, för liten, nasal röst, pratar otydligt och stammar med mera.

Vidare är det åldersnojan i tajt sällskap med stressen över att livet (ungdomen!) rinner iväg och alla flyttar till stockholm utom jag som i princip är gift och har villa och snart kan börja se mig om efter ett trevligt ålderdomshem att avrunda med.

Hösten närmar sig också, varken jag eller Patrik vet hur det blir och kanske blir det skit eller så blir det skit, och ja det kan ju bli bra också för all del. Någon gång.

Var det bara det? Tsss. Inte mycket att deppa ihop för. Ja, åldersnojan borde jag förstås kanske reda ut, men resten var ju rent nonsens. Jesus!

Fast det är klart, inte ens här (på internet bland en massa främlingar) säger jag väl precis allt som tynger mig. Jag har faktiskt ett privatliv.

Nu har jag talat ut lite fast i skrivande form som jag behärskar bättre, och jag slår mig för pannan och skäms över min bekännelse. Åh, nu vet alla.

Det är faktiskt inte synd om mig! Tro inte det.

Jag har det bra och livet är fullt av möjligheter, man måste bara ta dem etc.

Tacksamma människor mår för övrigt bättre, har jag läst. Jag borde bli mer tacksam. Gracias a la vida! som man säger.

Ha det bra gott folk.

Seriöst... Vad sa jag och BUP till varandra sist vi pratade? Jag har fullständig blackout. Kan vi ha bestämt att de ska höra av sig, eller att jag ska höra av mig, eller att ingen ska höra av sig, eller bestämde vi rentav en tid?

Att ringa och fråga;

Hej, jag undrar bara vad den jag pratade med när jag ringde hit sist sa till mig? Kan ni tala om det så vore jag tacksam,

är uteslutet. Men å andra sidan vet jag inte hur jag annars ska få reda på det. Vore ju bra att ha koll. Och ibland känns det behövligt att komma dit, med tanke på min vuxennoja, mitt misstänkta ADHD och det ständiga identitetstrasslet. Inget som är akut förvisso. Jag mår bra den här sommaren, för det mesta.  Men det ska väl inte spela nån roll, problemen finns ju lik förbannat kvar. Och jag har ringt BUPoch avbokat en tid, bestämt något, lagt på och sen insett att jag har noll koll.

Vad gör jag?

Idag har jag sorterat sidorna i min "bok" - det som skall bli en bok. Kvar är att rödmarkera meningar jag vill omformulera/ta bort, samt att dela av de olika styckena så att det syns tydligare var ett slutar och ett annat tar vid.

Femton sidor har jag hitills, Patrik var impad, och för att vara jag är det sjukt bra. Antagligen det längsta ever.  

Innan det blir för sent ska jag röja runt sängen (måste skaffa sängbord!), ringa en snubbe på kommunen, och sortera mina kläder. Det behövs faktiskt, det är ingen ordning alls. En gång hade jag alla färgglada tröjor i en hög, alla gröna i en hög, alla svarta/grå i en hög. Alla mönstrade i en hög, alla med tryck i en hög, alla randiga i en hög. Men nu är det som sagt ingen ordning.

Sen kanske jag lägger upp bilder från Kebnekaise och börjar med lasagnen, men jag lovar inget. 

Förbannad vare tekniken!

Denna helvetesskapta eländiga bedrövliga fördömda skit-teknik.

Jag är lat och bortskämd med smidiga word som kan ändras, klistras in, färgläggas etc, men överväger nu att skaffa en hederlig gammal skrivmaskin som inte kan tänka själv och därmed inte heller kan hitta på idiotiska lösningar på icke-problem. Som inte placerar ett viktigt dokument i en mapp som heter Temp, som finns i en mapp som heter Local, som ligger i en mapp som heter Appdata, som överhuvudtaget inte existerar någonstans i denna förbannade databurk.

Nej, en klassisk gammal skrivmaskin som bara kan trycka små bokstäver som man själv väljer ut, som inte kommer med fåniga stavningsprogram så fort ett ord är för modernt eller nyskapande, som inte kan få virus och som framförallt aldrig kommer att få kortslutning eller på annat sätt själv råka radera viktig information som bara finns i elektronisk variant. 

Det dög åt George Orwell, och många före honom, så det borde sannerligen duga åt mig.

Och nu är det inte fråga om att vara kultnostalgisk, eller speciell, eller om hur fint det knattrar eller hur coolt det ser ut. Detta handlar enbart om att slippa undan teknikens baksidor som jag känner allt för väl. Det får bli spartanskt och primitivt, det kanske är värt att ta eget ansvar för det man vill få skrivet, om man slipper mötas av en dator med hybris som inte begriper ett skit av vad jag vill eller menar.

I Japan håller de för fullt på med att utveckla ännu mer av denna djävulska teknik, som snart står oss upp i halsen men har fjättrat oss till händer och fötter och håller oss mentalt fågna.  

Snart kommer de där omtalade robotarna som ska bli våra vänner, eller fiender. Robotarna som liknar människor, som får ta över efter oss, robotar som ska sköta våra gamla och våra barn. Jag läser om att de ska kunna ta hand om ensamma äldre, klappa dem ömt på kinden så att även de ensamma kan känna sig omtyckta. De ska tillochmed kunna vara bra partners i sängen.

Då undrar jag; vem fan vill bli ömt klappad på kinden av en inprogrammerad maskin utan mänskliga känslor eller mental närvaro?  Istället för äkta vara.

Och vilken pervers idiot tackar ja till att knulla med en metallisk elektrisk apparat som ska likna en människa? Vibrerande dildos är en sak, men att dela säng med en levande död maskinmänniska som ska fejka känslor och värme, nej fy fan. Hellre celibat.

Jaja, denna teknik, in absurdum. 

Några flygande farkoster har ännu inte setts till i några storstäder, och vi vandrar inte runt i silvriga rymddräkter.

Att robotarnas tid nalkas har vi trott i deccennier, men än så länge har vi så vitt jag vet inte träffat på några cyborgar eller mekaniska kamrater ute på gatorna. 

Men att tekniken har oss i ett järngrepp är det ingen tvekan om. Det går inte att leva i vårt samhälle utan att nyttja tekniken. Så älskad av så många, som om den vore luften vi andas.

Och här sitter jag och gnäller medan jag för fulla muggar njuter av den genom vad jag just nu gör. Eländiga teknik. Fattas bara att detta inlägget försvinner på grund av nåt tekniskt fel. 

Snart ser jag mig om efter en skrivmaskin. Vi får se hur jag väljer då, när jag står mellan gammal skrivmaskin och supermodern dator, med respektive för- och nackdelar.