Sitter och ströläser en tidning från Expo och ABF om Sverigedemokraterna. I en artikel om samarbete och sympati mellan Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna citeras en bit ur DF´s principprogram.

"Danmark är inget invandrarland och har aldrig varit det. Vi kan därför aldrig acceptera en multietnisk förvandling av landet".

Båda partierna har invandring som huvudfråga och båda känns, för mig, verklighetsfrånvända och skrämmande.

Jag är glad att jag inte lever i Danmark, där DF´s politik och åsikter onekligen måste influera hela samhället.

Glad att bo i Sverige där SD ännu inte fått in sin första bruna fot i riksdagen. Där invandring inte pekats ut som det svarta fåret inom alla problematiska frågeställningar. Där mångkultur inte ställs mot välfärd, som om de två vore fiender, annat än på små klistermärken bak i bussen som nån högstadieelev klistrat dit.

De främlingsfientliga vill gärna framhäva det svenska som något eftersträvansvärt och fundamentalt. Men även de själva begriper, eller märker, hur svårt det är att peka ut något som är äkta svenskt.

Jag tycker att de avslöjar sig själva och sin förenklade argumentation när de skall ge svar på dessa filosofiska frågor.

I en intervju hänvisar Jimmie Åkesson hellre till det som är osvenskt (och samhällsfientligt) än svarar på vad som verkligen kan räknas som svenskt.

"Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad som är svenskt. Däremot är det lättare att exkludera det som inte är svenskt."

Hellre skapa enkla fiender att applicera problemen på än föra en seriös politisk diskussion.

Hedersvåld, terrorism och gruppvåldtäkter (!) pekas ut som osvenskt.

I de främlingsfientliga politikernas värld existerar inga svenska motsvarigheter. Tydligen är våldtäkt, kvinnoförtryck och labila familjer saker som inte existerar, eller någonsin har existerat i det ursvenska Sverige.

Det svenska idealet känns inte realistiskt.

Det hade lika gärna kunnat vara ett skämt, för ingen människa kan väl på allvar tro att alla problem i samhället (kriminalitet, förtryck, självmord, plågsamma slaktmetoder och allt vad det kan vara) är en följd av ökad invandring.

Var vi ett glatt, kristet folk som ägnade våra blonda dagar åt att dansa kring majstången och äta potatis och sill fram tills den onda invandringen kom och dekaderade vårt fina samhälle?

Det tycks vara på en liknande grund Sverigedemokraterna & C:O bygger sin retorik.

Det värsta med Sverigedemokraterna och allt vad deras gelikar nu kan heta, är hur de tack vare folkligt missnöje och allmänt undflyende från alla håll kan nappa åt sig röster från både den ene och den andre.

"Vi säger vad du tänker", står det på ett märke från SD, och det sammanfattar ganska bra hur deras värvningar går till. De ger helt enkelt sken av att vara de enda som säger sanningen ingen annan vågar yppa, och dessutom vara det enda partiet som finns hos, och lyssnar på folket.

Det enda som stämmer är väl att de finns bland folket.

I lördags upplevde jag med all önskvärd tydlighet hur hundratals år av kamp för mänskliga rättigheter och rösträtt åt alla reducerats till rösträtt i årets största tevegala.

Glitter och glamour, klatschiga refränger och folkfest i all ära, men det är sorgligt att inse hur långt ifrån detta folkliga engagemang var-fjärde-år-valet befinner sig.

Det enda påbjudna alternativet att släppa en åsiktsdroppe i det politiska havet. Någonting gör att svenska folket inte blir eld och lågor i september när landets framtid avgörs.

Är det på grund av den enorma klyftan mellan politikerna i riksdagshuset och gemene man över detta avlånga land som politik har blivit ett specialintresse i klass med frimärkssamlingar?

Eller är det media som pumpat i oss för mycket drömmar om den futiristiska 3D-världen där alla kan bli kändisar så att den egentliga verkligheten blivit blasé och grå fast den borde vara livsviktig?

Jag skyller på dem båda men är öppen för fler förslag.

Men mitt i denna villervalla av politiskt pladder från storebror (vi kör en folkomröstning, men fan ta dem om de inte röstar som vi vill!), alltid från Stockholms riksdagshus och någon viktig politiker, skapas vanmakt och frustration. Inte hos alla, men hos många.

Gräsrötterna försvinner inte i första taget, och man försöker efter förmåga att skapa nya, egna visioner om framtiden och samhället, oberoende av vad Göran eller Fredrik eller Maud eller Lars eller Mona tycker och säger.

Här trivs Sverigedemokraterna som bäst, där de kan anpassa sina åsikter så att alla som brinner kan hitta en vettig idé i deras partiprogram.

Min kusin som är vegetarian fick en gång ett flygblad från en främlingsfientlig grupp, där de beskrev sitt engagemang för djur och natur. Specialutformat för den sortens väljare förstås.

Där inte elitistpolitikerna lyckas, där lyckas en man av folket bättre, mycket bättre. Med sin image som en vanlig kille som tröttnat på politikers fiffel och båg kommer man ganska långt.

Vi säger det du tänker, det är ett kraftigt slagord! Vem skulle inte vilja lägga sin röst på en politiker som faktiskt säger det man själv tänker?

Frågan är vad Sverigedemokraterna egentligen säger. Hur seriöst det är (antagligen mycket för dem, men för oss andra?), hur deras samhälle egentligen skulle se ut och om deras åsikter verkligen samstämmer med våra tankar?

De stämmer inte överens med mina iallafall. Inte någonstans.

Och det är dags att göra något åt det försprång som SD har fått tack vare sina känsloargument och sin "folkets verkliga vilja"-image.