Förlåt mig.

Jag skrev ett väldigt barnsligt och fånigt inlägg igår i ett försök att vara rolig. Jag önskar att jag kunde veta var gränsen för rolighet går, för jag vet att jag alldeles för ofta traskar över den och raskt försvinner bort mot dumhetens horisont. Jag skäms som fan för det och idag är min självkänsla i botten. Ingenting känns särskilt kul.

Mitt självförtroende är det nog ganska okej med, jag klarar av både det ena och det andra nu för tiden. Det är i självkänslan som är krackig, komplex och helt dum i huvudet.

Och när man inte är helt på det klara med sig själv och sitt eget värde beter man sig som ett patetiskt litet kräk, ungefär som jag.

Det positiva i det hela, är att jag nu har en motvikt till det överväldigande perfekta i min tillvaro. Kalla mig svartsynt men för mycket av det goda kan bara betyda att något ont väntar runt hörnet. Det är min tro.

Jag kan rabbla upp saker jag lider av; psykologisk projektion - http://sv.wikipedia.org/wiki/Projektion_(psykologi)

komplex, ambivalens - http://en.wikipedia.org/wiki/Ambivalence

självförnekelse och en hel del annat, etcetera blablabla.

Jag antar att ingenting ursäktar någonting någonsin. Man får alltid stå till svars, och jag gör mitt bästa för att stå för vad jag är och vad jag gör.
Och för att förändra mig själv, bygga mig själv.
Kampen går vidare.

Med vänliga hälsningar till alla, vilka ni än må vara.

Jag ska inte skriva något mer nu, det blir bara ömkligt. 

Fred. 

Fan, jag måste lägga av med min dumma ironi. Måste.