Jag vill verkligen inte läsa om Strålning, jag begriper ingenting och kan inte sätta in det i ett samband med det andra. Strålning är inte intressant.

Vi fick titta i en liten dosa mot solen och svagt kunde man se regnbågens raka linje men jag förstod faktiskt ingenting och det kapitlet saknas i min bok.

Egentligen vill jag itne läsa något alls för jag tycker itne om att plugga. Det är så segt innan man kommer igång, men jag borde antagligen lära mig att göra sådant som inte är kul. Det har jag undvikit i hela mitt liv, såklart att jag inte blir mogen utan en förvirrad och ambivalent barnrumpa med för mycket tid och för lite ordning.

Dags att bli vuxen nu! Jag måste sluta streta emot, alltid ska jag streta emot, mot allt och mot mig själv tills ingenting är tydligt och begripligt.

Jag skulle behöva en psykolog, går det att ordna? 

Det skulle jag verkligen behöva nu. 

Är det någon vits att prata med någon annan? Jag är så arg på mig själv, ljuger jag för mig själv? 

Alltid ska man behöva upptäcka till allt förtret hur jävla tråkig och ful man i själva verket är. När man är ärlig mot sig själv och så jävla fint har bestämt sig för att Vara Sig Själv. Jaha, såhär tråkig är jag när jag inte försöker vara någon annan!

Då blir jag arg, på mig själv och på alla och vrider mig runt runt mig själv som en planet runt sin axel i snabbspolning, skyller på allt och alla och vet inte ut eller in.

Jag blir så jävla arg på alla som vill göra saker vackra. Att man inte får kalla sig själv patetisk, jag är patetisk, jag är en av alla de där patetiska jävlarna som försöker passa in som rebeller i en dum värld fast vi bara är ett gäng mesiga fjollor.

Det är inget vackert här och ingen inre postitiv kraft och jag har ingen lust att svara på ömmande oroliga frågor, jag vill sparka och gräva med händerna tills jag hittar ett svar.

Vilka delar skall man förneka av sig själv? Hur mycket kan man ljuga utan att vara en lögn och hur ärlig kan man vara utan att utplåna allt och tappa orken?

Förstår ni?

Helt enkelt vill jag inte mötas av varken rödgråtna ögon eller Det Går Över, jag är stor och det må vara att jag regregerar mig själv för jämnan men jag kräver ändå ett vuxen bemötande. Trots att jag skyr vuxenlivet, men jag säger ju nu, hör ni det,
Den här gången är jag beredd att offra mina gudar och idoler för att hitta något annat. Ja, det gör mig ont, det gör mig vansinnig men vilddjuren ryter bakom galler och jag sitter med mitt Överjag bredvid mig och buren är låst. Jag överlämnar mig. Ta emot.

Kan jag få prata med en psykolog? 

Jag har ringt vårdcentralen och om allt går som det ska så ringer de upp om tio minuter, 10.50 Så fattade jag det iallafall, men tyckte att telefonrösten sa något med hundra när den upprepade mitt telefonnummer. Hoppas de fick rätt nummer, jag pallar itne göra om allt och vänta en gång till.

Vaknade lite efter åtta idag och kunde inte somna om. Märkligt, med tanke på sömnsvårigheter natten innan, det var så förbannat varmt i sovrummet. Jag hatar extrem värme, det är så obehagligt och man kommer inte undan någonstans. Kyla kan man ju alltid skydda sig ifrån med varma kläder och varma drycker och uppskruvade element, men värmen tränger in och hittar en var man än gömmer sig.

På tal om värme så slogs jag igår av tanken att när jag är "gammal" kanske snö är något exotiskt som man får åka till Nordpolen eller Grönland för att uppleva (om de platserna inte har smält bort helt).

Det är ju fruktansvärt tragiskt. Förbannade mänsklighet.

Nu ringde de från vården. Topp tunnor! De skickar en remiss som jag får fylla i själv om mina "besvär". Hurra hurra för mig som har tjänat in en extra vuxenpoäng!

Nu tänker jag inte sitta här hemma längre för jag står inte ut. Inte för att jag vet vart jag skall ta vägen men ut någonstans blir väl bra. Det bästa vore om jag kunde smita ifrån mig själv men det är kanske väl mycket begärt.

Har fått det mesta gjort idag förutom pluggandet, men det får vänta tills jag känner mig någorlunda stabil.

Hej då!