Eftersom jag nu har en blogg, som inte är så politisk som jag kanske hade tänkt från början, för att jag själv inte är en så politisk person som jag kanske hade tänkt från början, känner jag nu att det är dags för mig att ta mig an melodifestivalen 2008.

Ni som nu sitter och vaggar fram och tillbaka, lamslagna av ångest framför datorn efter detta mitt totala förfall, kan ju för all del sluta läsa. Eller fortsätta. Inte spelar det mig någon roll heller.

Jag har inte brytt mig om att fördjupa mig i kvällstidningar eller andras bloggar, men jag tror att den allmäna åsikten om läget är att i år har det fan varit skitdåligt.

Detta är ju något som en schlagerhatare aldrig kommer förstå, när man sitter framför sin teve och utbrister "Det här låter ju helt opersonligt och likt alla andra låtar", eller "Gud, vilket pinsamt dålig text".

Enligt en schagerhatare låter ju redan automatiskt allt som medverkar i melodifestivalen likadant och består av meningslösa texter. Vilket det ju ligger en viss sanning i.

Nåväl. Första omgången, i Göteborg.

Det första bidraget bestod av ett gäng schlagerhårdrockare (ett relativt nytt och märkligt fenomen) samt en man som aldrig blir vuxen. Nej, inte Peter Pan. E-type.

Rockarna rockade som de skulle medan E-type använde sin icke roboterade röst och danssprang runt mellan eldfjuttarna i sina mysbyxor och en tröja med en omotiverad röd stjärna (symbol som nu inte längre har något symboliskt värde).

Låten passerade förbi, musikaliskt var detta en kombination som nog hade varit bättre för båda parter ogjord.

Sedan var det dags för tjejbandet med det hopplöst fula namnet att poppa loss med en låt som hade en ganska rolig text. Men inget annat.

Jag hade önskat att tjejerna valt en något mer originell klädsel och framförallt att sångerskan skippat baby-rösten. Då hade jag nästan kunnat heja lite på dem.

Låt nummer tre har liksom bortfallit ur mina skalle. Det är ett sånt där bidrag som är med varje år, låter likadant (schlagerdiscofeberdöden) och sjungs fram av en tjej som man inte minns varken namn eller ansikte på.

Deja Vu var ordet.

Sen kom en kille som charmade mig direkt när det visade sig att han kunde spela trumpet. Låten hade också en lite annorlunda melodi, om än lite tråkig. Brandon-killen såg ut att vara fjorton år.

Vad ska jag säga om nästa. Det hade kunnat funka, melodin kunde fastna. Men nja. En tråkig, uppenbar wannabe-Andreas Johnson-låt som glatt trallade förbi och försvann ut i universum.

Sen blev det ös med kvällens stora vinnare i rött hår och guldjacka. Vilken powerpuffpingla. 15-åriga Amy Diamond måste ha en jävla kondis. Men säg vad den tjejen inte har? Perfekt engelskt uttal, bra låtskrivare, stark röst och antagligen många fans. Ännu fler efter detta, får man anta.

Sedan kom Suzzie Tapper och lät som Eva Dahlgren med en halvfin låt med boring text. Lite gulligt dock att hon skrivit texten själv. Visst finns mirakel, gäsp, javisst. Säger du det så. Kärleken och en vind mot min kind, tralala. Bättre än Sonja Aldén iallafall.

Slutligen; den stora katastrofen. Gode Gud, fräls oss ifråg ondo och förskona oss från att höra detta igen.

Dansbandskungen själv tillsammans med ett gäng fjäderfän i fulblått travade obekymrat fram och tillbaka på scen, sjungandes den mest simpla, den mest avskyvärda, den mest deprimerande Eurovisionpublikfriande melodi man kan tänka sig.

Om denna vinner... Ja, det är fånigt att säga att man skäms för sitt land, så det tänker jag inte göra. Men jag tänker bekymra mig väldigt över svenska folkets musiksmak. Bert Karlsson får inte ha frätt sönder hjärnorna så totalt på folk. Finns det ingen rättvisa, ingen skönhet, ingen skam i kroppen på denna arma värld?

Pausunderhållningen var iallafall i toppklass, med den barnsligt supergulliga lockiga Björn Gustafsson som gjorde en plojporrig karaoke på What is Love. Toppen, är inte detta schlagerfestivalen så vet jag inte vad. Pridefestivalen isåfall.

Omgång nummer två! Nu är jag i gasen minsann.

Någon av alla massproducerade Idol-gossar startade med en låt som jag antar var dansvänlig men nog bara gick vidare på grund av alla som hejade på honom i förväg. Den var inte minnesvärd helt enkelt. Och vad har hänt med killarnas klädsel? Det är schlager för fan! Kom igen, glitter och glamour.

Lille Lasse med popkostymen på fortsatte med en dammig vaggvisa som jag knappt kan skilja från bidrag nummer fyra.

Sedan uppenbarade sig en tjej som man bara kan tycka synd om. Hon såg ut som en exakt kopia av Britney Spears och log hysteriskt hela tiden. Hon hade ingen bra sångröst (vilket hon inte var ensam om förvisso) och allt kändes bara mycket genant å hennes vägnar. Klänningen såg ut som ett ihopknutet lakan och låten var fullständigt obegriplig. Jag tror hon sjöng något om att hon ville ha en riktig man som inte var en fjolla, och en jävla massa vodka. Tror jag det, stackars nervvraket.

En småpubertal pojke svamlade sedan vidare om Den första svalan som han hade sett och ingen brydde sig om att lyssna.

Efter detta intogs scenen av två rakade män med små putteskägg och glasögon, klädda i klarröda kostymer. Dessa gjorde sitt bästa för att imitera Mika (goes schlager), men lyckades ändå fånga tillräckligt många hjärtan för att gå vidare. Troligtvis för att de var så pass udda i både dansstil och klädstil.

Sanna Nielsen hör inte till mina favoriter, men hon lyckades imponera rejält på mig med årets bidrag. Ganska snart insåg jag att "den här kommer att vinna". Hon var inte heller så ful som hon brukar (fullugg och förra årets förskräckliga utstyrsel).

Den omtalade Kebab-låten hade jag nästan glömt. Men nu fick jag både se och höra, ett gäng knubbiga män med trummor och trumpeter som lekte utlänningar. Det var kul. Men så här efteråt kan jag ändå känna att det varit en dålig idé att låta dem representera Sverige.

Det var bara att skratta rått och skadeglatt när de självsäkra förtippade Carola och Andreas fick stå med sina tvättade hakor, utan finalplats. Förvisso till andra chansen, men det hade de inte trott!

Tji fick de. Det krävs mer än ett känt namn för att fånga folkets intresse.

Björn Gustafsson bjöd på tveksamma trolleritrick i pausen, och en kort dansföreställning med väldigt erotiska undertoner (det är allmänt känt att publiken rymmer en stor andel homosexuella män. För inte kan det väl varit för kvinnornas ögon som dessa halvnakna unga vackra män lyftes fram ur dansens dimmor, medan kvinnorna i dansen verkade ha klätt ut sig till troll, och syntes desto mindre?) fångade mitt intresse. Till skillnad från förra gången då pausdansen fick bli kissepaus.

Villken folkfest, va. Men jag saknar förra årets melodifestival, då The Ark gjorde sin grymma schlagerdebut. Vilka kläder Ola hade! Vilken ösig låt det var! Ojoj.

Tack för den här gången, ni som orkade ta er igenom hela texten. Ha inte för låga tankar om mig nu är ni snälla.