Det är bekymrande hur nationalistiska/patriotiska föreningar, forum, nätverk etc använder sig av "Vi säger vad du tänker"-argumentationen och försöker intala folk att Sverige är ett land som bannar yttrandefrihet och politisk inkorrekthet. 

Problemet är att det på många sätt är sant.  

Ja, inte att de säger vad folk tänker, får jag hoppas, men visst har vi problem med demokratin. Den som påstår att svenska politiker inte lyssnar på folket kommer att få mycket medhåll. Extra effektivt om man själv då inte sitter i en hög maktposition och därför kan  sända ut bilden att man representerar gräsrotsrörelsen.

Det värsta är när det blir så fel som i en skola där rektorn förbjöd eleverna att bära gulblåa fotbollströjor när det var något slags match på tv.  Nu har jag inte riktigt källorna till det här men i vilket fall kan ju ett sådant förbud aldrig leda till minskad rasism och ökad acceptans i samhället.

De patriotiska rörelserna glider fram på en räkmacka av folks missnöje och förbittring.

Är det ingen som lyssnar på dig? NEJ!

Känner du dig överkörd? JA!

Vill du vara ett med oss tappra krigare som står för vad vi tycker och säger vad vi känner i en vänstervriden kvasidemokrati? JA!

Enkel psykologi.

Som sagt, jag blir bekymrad. På sätt och vis kanske det är bra om packet kommer in i riksdagen nästa val så att de blir ett med etablissemanget och inte längre kan leka Folkets Hjältar. Hoppas att de gör bort sig ordentligt då, och att de är så oseriösa och dumma som de verkar. 

Fast jag vet inte om det hjälper. Jag vet inte vilka det är somlockas av
de upprörda, lite självömkande argumenten. Samma argumentation som mot feminism, den där lite gubbiga vafan har jag gjort för ont jag är faktiskt en hederlig medborgare-känslan som genomsyrar debatter.

På tal om det, är det något unikt för män att bli sådär förolämpade? Är det något genetiskt? Samhället har gjort mig så illa-attityden. Jag kan inte komma på att jag har sett den hos kvinnor.

Säg att ni vet vad jag  menar! Om ni gör det alltså.

Nåväl, nog om surgubbar och patriotism. 

Imorgon skall jag jobba för Caliptus, så är någon i Halmstadtrakten sugen på Kalles mjukost är ni välkomna till Coop Forum på Eurostop. Där står jag i mitt nya förkläde, aningens nervös och med dukat bord och försöker pocka på folks uppmärksamhet.

Vet ni vad skillnaden mellan mjukost och färskost är?

Mjukost är som vanlig ost som är nedsmält, och färskost är gjord på sur mjölk.

Jag ska jobba på att hitta en smakligare beskrivning av detta. Jag vill göra ett bra jobb! Heja! 

Ses i butiken imorgon då. Adjöss. 

Ibland händer det grejer. Man kan te.x komma på att man inte är värdelös, vilket man ju rent teoretiskt visste, men det kan vara svårt att överföra till praktiken.
Ibland händer det grejer. Man kan te.x ha skrivit en låt. Med melodi, med text, med gitarr och sång. En färdig, fullsätndig, bra och unik låt.

Tyvärr har man ingeting att spela in den på. Och har man otur kommer den att blanda sig med allt annat surr och brus och drunkna i ens huvud, och sen är allt som vanligt igen. Det brukar vara så.

Idag snöar det. Eller sannare sagt så snöar det just nu. Imorse klockan halv tolv snöade det inte när jag gick och köpte frukost.

Jag unnade mig tofumjukost, liksom philadelphia fast vegansk. Jag unnade någon annan en påskpresent som kommer att utdelas i början på nästa vecka.

Patrik upptäckte till sin förskräckelse att marsipankycklingen rymt ur hans påskägg, och efter lite grubblande och räknande kom vi överens att det troligaste var att han själv ätit upp den trots att han inte mindes det.

Så kan det gå.

BUP borde höra av sig. Ja, inte nu förstås, mitt i ledigheten. Men när påsken runnit ut och försvunnit och allt återgår till det normala (olediga), då jävlar. Då har man att göra minsann. Recensera en bok åt HP (nu är det minst sagt dags att ta sig i kragen), börja forska om vindkraft, ringa parkkontoret och allt det andra oj vad mycket det är. Och inte minst flytta. Vojne.

Vi har spanat in ett bord nu, på IKEA (dyrt och inga stolar). Strax under tusen pengar kostar det och är antingen svart eller panerad ek tror jag. Kvällsnöjet är att kika runt på Blocket.se och andra potentiella möbelfynd-sajter.

Annat värt att nämna är att jag inte har bytt underkläder eller duschat idag. Ej heller har jag postat ett brev som jag skulle.

Men jag har diskat och bränt en skiva, vattnat blommor och ägnat åtskilliga timmar åt ingenting!

Gud vad det är tråkigt att inte kunna lyssna på musik (av rädsla för att melodin som JAG har komponerat själv skall försvinna. Den ligger redan i riskzonen!).

Kanske kan vi spela in den ikväll, med en filmkamera.

Nu vill jag verkligen ha en kopp te.

Snart är det sommar! Det skall bara snöa klart först. Vädret verkar itne riktigt nyktert för imorse var det riktigt varmt. Nåväl, låt det hållas. Jag är glad, för varje snöflinga kan vara den sista. 

När sommaren kommer då jävlar blir det party. Fast först fyller jag år och det blir ännu mera party för då blir det pannkakstårta.

Kom på mitt kalas!

På återseende,

Blogg-Berit.

Sitter och ströläser en tidning från Expo och ABF om Sverigedemokraterna. I en artikel om samarbete och sympati mellan Dansk Folkeparti och Sverigedemokraterna citeras en bit ur DF´s principprogram.

"Danmark är inget invandrarland och har aldrig varit det. Vi kan därför aldrig acceptera en multietnisk förvandling av landet".

Båda partierna har invandring som huvudfråga och båda känns, för mig, verklighetsfrånvända och skrämmande.

Jag är glad att jag inte lever i Danmark, där DF´s politik och åsikter onekligen måste influera hela samhället.

Glad att bo i Sverige där SD ännu inte fått in sin första bruna fot i riksdagen. Där invandring inte pekats ut som det svarta fåret inom alla problematiska frågeställningar. Där mångkultur inte ställs mot välfärd, som om de två vore fiender, annat än på små klistermärken bak i bussen som nån högstadieelev klistrat dit.

De främlingsfientliga vill gärna framhäva det svenska som något eftersträvansvärt och fundamentalt. Men även de själva begriper, eller märker, hur svårt det är att peka ut något som är äkta svenskt.

Jag tycker att de avslöjar sig själva och sin förenklade argumentation när de skall ge svar på dessa filosofiska frågor.

I en intervju hänvisar Jimmie Åkesson hellre till det som är osvenskt (och samhällsfientligt) än svarar på vad som verkligen kan räknas som svenskt.

"Det är väldigt svårt att sätta fingret på vad som är svenskt. Däremot är det lättare att exkludera det som inte är svenskt."

Hellre skapa enkla fiender att applicera problemen på än föra en seriös politisk diskussion.

Hedersvåld, terrorism och gruppvåldtäkter (!) pekas ut som osvenskt.

I de främlingsfientliga politikernas värld existerar inga svenska motsvarigheter. Tydligen är våldtäkt, kvinnoförtryck och labila familjer saker som inte existerar, eller någonsin har existerat i det ursvenska Sverige.

Det svenska idealet känns inte realistiskt.

Det hade lika gärna kunnat vara ett skämt, för ingen människa kan väl på allvar tro att alla problem i samhället (kriminalitet, förtryck, självmord, plågsamma slaktmetoder och allt vad det kan vara) är en följd av ökad invandring.

Var vi ett glatt, kristet folk som ägnade våra blonda dagar åt att dansa kring majstången och äta potatis och sill fram tills den onda invandringen kom och dekaderade vårt fina samhälle?

Det tycks vara på en liknande grund Sverigedemokraterna & C:O bygger sin retorik.

Det värsta med Sverigedemokraterna och allt vad deras gelikar nu kan heta, är hur de tack vare folkligt missnöje och allmänt undflyende från alla håll kan nappa åt sig röster från både den ene och den andre.

"Vi säger vad du tänker", står det på ett märke från SD, och det sammanfattar ganska bra hur deras värvningar går till. De ger helt enkelt sken av att vara de enda som säger sanningen ingen annan vågar yppa, och dessutom vara det enda partiet som finns hos, och lyssnar på folket.

Det enda som stämmer är väl att de finns bland folket.

I lördags upplevde jag med all önskvärd tydlighet hur hundratals år av kamp för mänskliga rättigheter och rösträtt åt alla reducerats till rösträtt i årets största tevegala.

Glitter och glamour, klatschiga refränger och folkfest i all ära, men det är sorgligt att inse hur långt ifrån detta folkliga engagemang var-fjärde-år-valet befinner sig.

Det enda påbjudna alternativet att släppa en åsiktsdroppe i det politiska havet. Någonting gör att svenska folket inte blir eld och lågor i september när landets framtid avgörs.

Är det på grund av den enorma klyftan mellan politikerna i riksdagshuset och gemene man över detta avlånga land som politik har blivit ett specialintresse i klass med frimärkssamlingar?

Eller är det media som pumpat i oss för mycket drömmar om den futiristiska 3D-världen där alla kan bli kändisar så att den egentliga verkligheten blivit blasé och grå fast den borde vara livsviktig?

Jag skyller på dem båda men är öppen för fler förslag.

Men mitt i denna villervalla av politiskt pladder från storebror (vi kör en folkomröstning, men fan ta dem om de inte röstar som vi vill!), alltid från Stockholms riksdagshus och någon viktig politiker, skapas vanmakt och frustration. Inte hos alla, men hos många.

Gräsrötterna försvinner inte i första taget, och man försöker efter förmåga att skapa nya, egna visioner om framtiden och samhället, oberoende av vad Göran eller Fredrik eller Maud eller Lars eller Mona tycker och säger.

Här trivs Sverigedemokraterna som bäst, där de kan anpassa sina åsikter så att alla som brinner kan hitta en vettig idé i deras partiprogram.

Min kusin som är vegetarian fick en gång ett flygblad från en främlingsfientlig grupp, där de beskrev sitt engagemang för djur och natur. Specialutformat för den sortens väljare förstås.

Där inte elitistpolitikerna lyckas, där lyckas en man av folket bättre, mycket bättre. Med sin image som en vanlig kille som tröttnat på politikers fiffel och båg kommer man ganska långt.

Vi säger det du tänker, det är ett kraftigt slagord! Vem skulle inte vilja lägga sin röst på en politiker som faktiskt säger det man själv tänker?

Frågan är vad Sverigedemokraterna egentligen säger. Hur seriöst det är (antagligen mycket för dem, men för oss andra?), hur deras samhälle egentligen skulle se ut och om deras åsikter verkligen samstämmer med våra tankar?

De stämmer inte överens med mina iallafall. Inte någonstans.

Och det är dags att göra något åt det försprång som SD har fått tack vare sina känsloargument och sin "folkets verkliga vilja"-image.

Jag såg filmen Emmas Lycka, med en knubbig, lortig slarvigt klädd grisbonde i huvudrollen. Och ja, det var en kvinna. Helt befriad (om man får säga så) från världens alla tankar om hur en kvinna skall vara.

Enligt rådande normer skulle man väl kalla den här småbröstade, osminkade och fysiskt starka kvinnan för "ful".

Jag har hört, att folk inte vill se fula människor.

Inte på film. Inte på reklamaffischer. Inte i tidningar. Inte någonstans där det finns möjlighet att retuschera bort.

Folk vill se skönhet, sex och blank och slank hud. Det är vad folk efterfrågar.

Den allmänna sanningen om vad folk vill ha gör mig så ledsen. Och inte minst förvirrad.

För vem fan är Folk?

Jag är iallafall inte folk. Jag vet många människor som inte är folk, enligt den ovan nämnda definitionen.

Jag har alltid känt ett motstånd mot allt som är tillrättalagt, tillfixat, mejkat, förskönat, förenklat.

JAG vill se fula människor, på reklamaffischer, i tidningar, teve och filmer.

Fula - som i knubbiga, osminkade, finniga, rufsiga, rejäla och udda människor. Det jag tycker är vackert för att det är intressant, är förbjudet. Det jag tycker är fult och bedrövligt är vardagsmat på reklamplancherna.

En muskulös man med stenhård blick. En släthyad kvinna med sexigt ansikte.

Kalla mig politisktkorrekt eller dum eller vad fan ni vill, men det tilltalar inte mig. Jag längtar efter något annat.

Men min efterfrågan räknas inte.

I kapitalismens fantasifoster, Folk, ingår bara de som glada i hågen fogat sig efter vad som skall anses vackert och önskvärt. Inga undantag, ingen plats för andra tankar eller åsikter.

Alla vi andra suddas ut och förnekas.

För visst fan finns vi? Jag kan inte vara ensam om att tycka att David Beckham ser deprimerande tråkig ut, eller att en riktig kvinna hellre skall ha några kloka tankar att komma med än välformade bröst.

Ja, förlåt mig alla ni som känner er utpekade som "indoktrinerade" i det kapitalistiska systemet som det ju absolut inte är nåt fel på för alla har en fri vilja och jag ska bara hålla käften.

Ni får tycka vad ni vill. Jag menar vekligen det. Jag har inget emot folk som rakar bort sitt kroppshår, det har har något emot är när de pekar på ett ensamt litet hårstrå och skriker som stuckna grisar för att de aldrig har sett något liknande. Och alla faller in i kören

Jag faller inte in i kören. Så var ska jag falla in?

Ingenstans. Det finns inget utrymme för andra tankar i den här fria jävla världen.

Gynnas man av systemet är det klart att man inte ser.

När skall folk fatta det?

Förlåt mig.

Jag skrev ett väldigt barnsligt och fånigt inlägg igår i ett försök att vara rolig. Jag önskar att jag kunde veta var gränsen för rolighet går, för jag vet att jag alldeles för ofta traskar över den och raskt försvinner bort mot dumhetens horisont. Jag skäms som fan för det och idag är min självkänsla i botten. Ingenting känns särskilt kul.

Mitt självförtroende är det nog ganska okej med, jag klarar av både det ena och det andra nu för tiden. Det är i självkänslan som är krackig, komplex och helt dum i huvudet.

Och när man inte är helt på det klara med sig själv och sitt eget värde beter man sig som ett patetiskt litet kräk, ungefär som jag.

Det positiva i det hela, är att jag nu har en motvikt till det överväldigande perfekta i min tillvaro. Kalla mig svartsynt men för mycket av det goda kan bara betyda att något ont väntar runt hörnet. Det är min tro.

Jag kan rabbla upp saker jag lider av; psykologisk projektion - http://sv.wikipedia.org/wiki/Projektion_(psykologi)

komplex, ambivalens - http://en.wikipedia.org/wiki/Ambivalence

självförnekelse och en hel del annat, etcetera blablabla.

Jag antar att ingenting ursäktar någonting någonsin. Man får alltid stå till svars, och jag gör mitt bästa för att stå för vad jag är och vad jag gör.
Och för att förändra mig själv, bygga mig själv.
Kampen går vidare.

Med vänliga hälsningar till alla, vilka ni än må vara.

Jag ska inte skriva något mer nu, det blir bara ömkligt. 

Fred. 

Fan, jag måste lägga av med min dumma ironi. Måste.

Läsarfrågorna har fullkomligt vällt in på sistone. Halva Sverige tycks engagerat i min tungoperation och häromdagen tyckte jag att jag skymtade något om detta på en löpsedel någonstans.

Har också hört talas om att det startats en insamling för att bekosta min svåra operation. Väldigt rart av Er!

Jag hade nog tänkt att operationen skulle vara gratis för mig (eftersom jag ännu inte hunnit bli 20, det är ju lite därför jag passar på nu också) men tar gärna emot pengarna ändå!

Hur som helst så är det många av mina kära läsare som undrar hur det egentligen ligger till med min tunga; vad är felet, hur påverkas mitt vardagliga liv och hur skall det åtgärdas?

Eftersom jag har fått så väldigt många brev har jag ingen möjlighet att svara på alla personligen (jag kan däremot meddela att jag har läst vartenda ett!). Därför tänker jag försöka ge Er ett så omfattande och förklarande svar som möjligt.

Det hela är förstås mycket avancerat och går inte att begripa så lätt, men jag gör mitt bästa för att förklara det på ett sätt så att gemene man kan förstå!

Får jag be Dig, käre läsare, att hämta en spegel.

Har Du en spegel? Bra. Annars får Du försöka tänka Dig det här i huvudet.

Sträck upp Din tunga mot gommen och titta Dig i spegeln.

Spetsen på Din tunga nuddar gommen och Du ser nu underdelen av Din tunga. Ser Du den lilla strängen som håller denna muskel fast vid käkens botten? Bra.

Hur pass långt in sitter den? Ganska långt in i munnen skulle jag tro.

Tänk Dig nu att denna lilla sträng istället sitter fast betydligt längre fram i munnen, rentav strax efter tandköttet vid de nedre framtänderna.

Hur bra skulle det gå att sticka ut tungan med en sådan konstruktion? Skulle man kanske kunna uttalla ett rullande Rrrr med en sådan slags tunghäfta?

Där har Du min tunga.

Operationen kommer att utföras genom att en leg. läkare med ett klipp förkortar min tungsträng så pass att den, om operationen lyckas, kommer att befinna sig längre bak i munnen. Precis som i en normal människas
mun.

Hoppas att jag kunde förklara detta på ett sådant sätt att Ni åtminstone anar hur landet ligger.

Jag hade gärna använt mig av en detaljerad teckning för att beskriva det här. Men när jag sökte efter ordentliga tungbilder på google var det bästa jag kunde hitta den här katten. Därför bifogar jag den och hoppas att Ni förstår.

Med Vänliga Hälsningar
Djungeldjuret Hugo.

Jag vill verkligen inte läsa om Strålning, jag begriper ingenting och kan inte sätta in det i ett samband med det andra. Strålning är inte intressant.

Vi fick titta i en liten dosa mot solen och svagt kunde man se regnbågens raka linje men jag förstod faktiskt ingenting och det kapitlet saknas i min bok.

Egentligen vill jag itne läsa något alls för jag tycker itne om att plugga. Det är så segt innan man kommer igång, men jag borde antagligen lära mig att göra sådant som inte är kul. Det har jag undvikit i hela mitt liv, såklart att jag inte blir mogen utan en förvirrad och ambivalent barnrumpa med för mycket tid och för lite ordning.

Dags att bli vuxen nu! Jag måste sluta streta emot, alltid ska jag streta emot, mot allt och mot mig själv tills ingenting är tydligt och begripligt.

Jag skulle behöva en psykolog, går det att ordna? 

Det skulle jag verkligen behöva nu. 

Är det någon vits att prata med någon annan? Jag är så arg på mig själv, ljuger jag för mig själv? 

Alltid ska man behöva upptäcka till allt förtret hur jävla tråkig och ful man i själva verket är. När man är ärlig mot sig själv och så jävla fint har bestämt sig för att Vara Sig Själv. Jaha, såhär tråkig är jag när jag inte försöker vara någon annan!

Då blir jag arg, på mig själv och på alla och vrider mig runt runt mig själv som en planet runt sin axel i snabbspolning, skyller på allt och alla och vet inte ut eller in.

Jag blir så jävla arg på alla som vill göra saker vackra. Att man inte får kalla sig själv patetisk, jag är patetisk, jag är en av alla de där patetiska jävlarna som försöker passa in som rebeller i en dum värld fast vi bara är ett gäng mesiga fjollor.

Det är inget vackert här och ingen inre postitiv kraft och jag har ingen lust att svara på ömmande oroliga frågor, jag vill sparka och gräva med händerna tills jag hittar ett svar.

Vilka delar skall man förneka av sig själv? Hur mycket kan man ljuga utan att vara en lögn och hur ärlig kan man vara utan att utplåna allt och tappa orken?

Förstår ni?

Helt enkelt vill jag inte mötas av varken rödgråtna ögon eller Det Går Över, jag är stor och det må vara att jag regregerar mig själv för jämnan men jag kräver ändå ett vuxen bemötande. Trots att jag skyr vuxenlivet, men jag säger ju nu, hör ni det,
Den här gången är jag beredd att offra mina gudar och idoler för att hitta något annat. Ja, det gör mig ont, det gör mig vansinnig men vilddjuren ryter bakom galler och jag sitter med mitt Överjag bredvid mig och buren är låst. Jag överlämnar mig. Ta emot.

Kan jag få prata med en psykolog?