Eftersom jag nu har en blogg, som inte är så politisk som jag kanske hade tänkt från början, för att jag själv inte är en så politisk person som jag kanske hade tänkt från början, känner jag nu att det är dags för mig att ta mig an melodifestivalen 2008.

Ni som nu sitter och vaggar fram och tillbaka, lamslagna av ångest framför datorn efter detta mitt totala förfall, kan ju för all del sluta läsa. Eller fortsätta. Inte spelar det mig någon roll heller.

Jag har inte brytt mig om att fördjupa mig i kvällstidningar eller andras bloggar, men jag tror att den allmäna åsikten om läget är att i år har det fan varit skitdåligt.

Detta är ju något som en schlagerhatare aldrig kommer förstå, när man sitter framför sin teve och utbrister "Det här låter ju helt opersonligt och likt alla andra låtar", eller "Gud, vilket pinsamt dålig text".

Enligt en schagerhatare låter ju redan automatiskt allt som medverkar i melodifestivalen likadant och består av meningslösa texter. Vilket det ju ligger en viss sanning i.

Nåväl. Första omgången, i Göteborg.

Det första bidraget bestod av ett gäng schlagerhårdrockare (ett relativt nytt och märkligt fenomen) samt en man som aldrig blir vuxen. Nej, inte Peter Pan. E-type.

Rockarna rockade som de skulle medan E-type använde sin icke roboterade röst och danssprang runt mellan eldfjuttarna i sina mysbyxor och en tröja med en omotiverad röd stjärna (symbol som nu inte längre har något symboliskt värde).

Låten passerade förbi, musikaliskt var detta en kombination som nog hade varit bättre för båda parter ogjord.

Sedan var det dags för tjejbandet med det hopplöst fula namnet att poppa loss med en låt som hade en ganska rolig text. Men inget annat.

Jag hade önskat att tjejerna valt en något mer originell klädsel och framförallt att sångerskan skippat baby-rösten. Då hade jag nästan kunnat heja lite på dem.

Låt nummer tre har liksom bortfallit ur mina skalle. Det är ett sånt där bidrag som är med varje år, låter likadant (schlagerdiscofeberdöden) och sjungs fram av en tjej som man inte minns varken namn eller ansikte på.

Deja Vu var ordet.

Sen kom en kille som charmade mig direkt när det visade sig att han kunde spela trumpet. Låten hade också en lite annorlunda melodi, om än lite tråkig. Brandon-killen såg ut att vara fjorton år.

Vad ska jag säga om nästa. Det hade kunnat funka, melodin kunde fastna. Men nja. En tråkig, uppenbar wannabe-Andreas Johnson-låt som glatt trallade förbi och försvann ut i universum.

Sen blev det ös med kvällens stora vinnare i rött hår och guldjacka. Vilken powerpuffpingla. 15-åriga Amy Diamond måste ha en jävla kondis. Men säg vad den tjejen inte har? Perfekt engelskt uttal, bra låtskrivare, stark röst och antagligen många fans. Ännu fler efter detta, får man anta.

Sedan kom Suzzie Tapper och lät som Eva Dahlgren med en halvfin låt med boring text. Lite gulligt dock att hon skrivit texten själv. Visst finns mirakel, gäsp, javisst. Säger du det så. Kärleken och en vind mot min kind, tralala. Bättre än Sonja Aldén iallafall.

Slutligen; den stora katastrofen. Gode Gud, fräls oss ifråg ondo och förskona oss från att höra detta igen.

Dansbandskungen själv tillsammans med ett gäng fjäderfän i fulblått travade obekymrat fram och tillbaka på scen, sjungandes den mest simpla, den mest avskyvärda, den mest deprimerande Eurovisionpublikfriande melodi man kan tänka sig.

Om denna vinner... Ja, det är fånigt att säga att man skäms för sitt land, så det tänker jag inte göra. Men jag tänker bekymra mig väldigt över svenska folkets musiksmak. Bert Karlsson får inte ha frätt sönder hjärnorna så totalt på folk. Finns det ingen rättvisa, ingen skönhet, ingen skam i kroppen på denna arma värld?

Pausunderhållningen var iallafall i toppklass, med den barnsligt supergulliga lockiga Björn Gustafsson som gjorde en plojporrig karaoke på What is Love. Toppen, är inte detta schlagerfestivalen så vet jag inte vad. Pridefestivalen isåfall.

Omgång nummer två! Nu är jag i gasen minsann.

Någon av alla massproducerade Idol-gossar startade med en låt som jag antar var dansvänlig men nog bara gick vidare på grund av alla som hejade på honom i förväg. Den var inte minnesvärd helt enkelt. Och vad har hänt med killarnas klädsel? Det är schlager för fan! Kom igen, glitter och glamour.

Lille Lasse med popkostymen på fortsatte med en dammig vaggvisa som jag knappt kan skilja från bidrag nummer fyra.

Sedan uppenbarade sig en tjej som man bara kan tycka synd om. Hon såg ut som en exakt kopia av Britney Spears och log hysteriskt hela tiden. Hon hade ingen bra sångröst (vilket hon inte var ensam om förvisso) och allt kändes bara mycket genant å hennes vägnar. Klänningen såg ut som ett ihopknutet lakan och låten var fullständigt obegriplig. Jag tror hon sjöng något om att hon ville ha en riktig man som inte var en fjolla, och en jävla massa vodka. Tror jag det, stackars nervvraket.

En småpubertal pojke svamlade sedan vidare om Den första svalan som han hade sett och ingen brydde sig om att lyssna.

Efter detta intogs scenen av två rakade män med små putteskägg och glasögon, klädda i klarröda kostymer. Dessa gjorde sitt bästa för att imitera Mika (goes schlager), men lyckades ändå fånga tillräckligt många hjärtan för att gå vidare. Troligtvis för att de var så pass udda i både dansstil och klädstil.

Sanna Nielsen hör inte till mina favoriter, men hon lyckades imponera rejält på mig med årets bidrag. Ganska snart insåg jag att "den här kommer att vinna". Hon var inte heller så ful som hon brukar (fullugg och förra årets förskräckliga utstyrsel).

Den omtalade Kebab-låten hade jag nästan glömt. Men nu fick jag både se och höra, ett gäng knubbiga män med trummor och trumpeter som lekte utlänningar. Det var kul. Men så här efteråt kan jag ändå känna att det varit en dålig idé att låta dem representera Sverige.

Det var bara att skratta rått och skadeglatt när de självsäkra förtippade Carola och Andreas fick stå med sina tvättade hakor, utan finalplats. Förvisso till andra chansen, men det hade de inte trott!

Tji fick de. Det krävs mer än ett känt namn för att fånga folkets intresse.

Björn Gustafsson bjöd på tveksamma trolleritrick i pausen, och en kort dansföreställning med väldigt erotiska undertoner (det är allmänt känt att publiken rymmer en stor andel homosexuella män. För inte kan det väl varit för kvinnornas ögon som dessa halvnakna unga vackra män lyftes fram ur dansens dimmor, medan kvinnorna i dansen verkade ha klätt ut sig till troll, och syntes desto mindre?) fångade mitt intresse. Till skillnad från förra gången då pausdansen fick bli kissepaus.

Villken folkfest, va. Men jag saknar förra årets melodifestival, då The Ark gjorde sin grymma schlagerdebut. Vilka kläder Ola hade! Vilken ösig låt det var! Ojoj.

Tack för den här gången, ni som orkade ta er igenom hela texten. Ha inte för låga tankar om mig nu är ni snälla.

Jag har äntligen lyckats hitta en liten lust att åka iväg nu.

Det känns inte lika ensamt längre. Kanske för att jag nu vet vilka det var som skulle med. Pappa, Tommy, Lisa och pojkvän. 

Och jag ska ta med en anteckningsbok ifall jag skulle hamna i ett kreativt flöde eller så.

Antagligen åker vi grymt tidigt på lördag morgon och hinner skida runt några varv innan vi gör kvällen däruppe och bänkar oss framför schlagerfestivalen.

Detta känns nu ganska bra faktiskt.

Vuxna brukar vara rätt trevliga  att umgås med, det blir nog en trevlig resa.

Och när jag kommer hem skall jag ta itu med mitt liv. Eller, det där lät tråkigt.

När jag kommer hem skall jag leva upp, leva ut, ta mig i kragen.

Då ska jag börja motionera. Ja, ni skrattar ni men jag menar allvar. Börjar jag på en låg nivå så går det nog.

Jag ska också ta itu med mitt skrivande, varje ledig stund ska jag sätta mig och se om jag kan skriva nåt. Hittar jag ingen lust eller inspiration så finns det väl annat att hitta på, men jag har iallafall gett det en chans.

Jag ska bli bättre på att träffa folk också, och det kan låta märkligt, men jag tror att det löftet blir svårast att infria.

Så ser det ut iallafall. Fem dagar i fjällen, och sen hem till vardagen med några nya ramar. 

Det är antagligen inte särskilt svårt att tröttna på sin tillvaro oavsett om man har mycket eller lite att göra.

Låt oss iallafall anta att insikten är lättare att nå fram till om man "befinner sig mellan två jobb" (som civiliserade individer uttrycker det), eftersom man då besitter en större mängd potentiell tänka-över-sitt-liv-tid.

Jag lyssnar på L'amour est un oiseau rebel ur Carmen, och väntar på att Patrik skall komma hem från sitt fotojobb.

Som jag tidigare nämnt så kan jag inte riktigt förlika mig med tanken på att jag ska till fjällen om två dagar.
Det känns lite som att vara på väg att dö fast man inte har klarat upp allt det jordiska än. Eller om man skall använda simplare ordalag; jag är lite stressad och obekväm. Rättare sagt bekväm; jag har blivit för bekväm här hemma.

Nåväl, jag får väl vänja mig vid tanken och inte vara så förbaskat kräsen. Sånt där kan driva vem som helst till vansinne; människor som gnäller över vad de saknar, och sen inte är nöjda när de får det. Eller människor som gnäller över vad de saknar men inte lyfter ett finger för att skaffa det.

Jag tillhör båda kategorierna. Men jag tänker inte ursäkta mig nu, jag hade en annan plan faktiskt.

Jag tänkte skriva en önskelista. Ett flöde av saker jag drömmer om att få uppleva, (måhända en del som inte vore lika spektakulära om de lämnar  fantasins färgsprakande värld och konverteras till oberäknelig verklighet).

Så här är det:

Jag drömmer om att gå på opera. Jag tycker att det är otroligt vackert och har en kraft som inte återfinns i någon annan musikstil. Om någon vänlig och relativt romantisk själ bjöd mig på en operaföreställning så skulle jag ha mitt livs kväll.

I brist på opera skulle jag definitivt inte ha någonting emot en riktigt snygg balettföreställning, fylld med högtidlig musik, försiktiga strålkastare och iögonfallande dansdräkter. Helst en salig blandning av vackra viga kvinnor och män.

Vidare vill jag besöka Berlin (för dess historia om inte annat), Danmark (för att totalt krossa mina fördomar om danskar och skapa en gemytlig Norden-känsla), Finland (för att undersöka om folk verkligen är en bunt tystlåtna blekansikten som bara super och svär. Och badar bastu.), Norge (bara för att det också tillhör Norden, så det ingår ju, fast jag har fått en obehaglig åka-till-norge-och-rensa-fisk-efter-plugget-känsla förknippat med detta land), Paris (förlåt detta enfaldiga argument, men Där ska man ju ha varit), England (någonstans, för att höra språket! Hurra för ett land där man nästan kan göra sig förstådd. Men även för att jag har fått uppfattningen att det liknar Sverige, coh jag gillar länder som liknar Sverige, det känns tryggt).

Någon gång skulle jag också vilja åka till något väldigt otypiskt turistland, i Mellanöstern nånstans (mina geografikunskaper är så embarmliga att jag slutar här för att slippa skämma ut mig helt). Oj, så originell man kan vara va. 

Jag vill däremot inte åka till Island eller Japan (eventuellt Kina dock, fast det är ju en helt annan sak). Varför? Tja, för att någonting inom mig sparkar bakut mot saker som allt för många människor ansluter sig till.

Kanske skulle jag nån gång vilja åka till New York, bara för att se hur förbannat stort det är, och en annan gång till ett land som inte lever efter ett marknadsekonomiskt system. Bara för att fundera, och jämföra min värld med en annan värld.

Nu börjar jag känna mig typiskt backpacker-ungdomlig, vilket egentligen inte är min stil.

Låt oss traska vidare i fantasins labyrint. 

Så vill jag att någon av mina närmaste vänner skall bjuda mig på restaurang, mest för att det vore mer spännande än om Patrik gjorde det, men:

Jag vill förstås gå på restaurang med Patrik också! En fin (men inte allt för exklusiv) restaurang är ALDRIG fel.

Plus att jag vill fika mycket mer, hemma eller på café, med vem som helst egentligen. Fast helst någon jag har mycket att prata om med.

Sedan drömmer jag om att dansa, och kanske kommer jag att leva ut den drömmen någon gång om sådär femton-tjugo år.

Som om inte det vore nog skulle jag vilja sjunga. Dansa kan jag inte, men det är något man kan sysslesätta sig med ändå om man tycker att det är kul.

Med sång är det annorlunda. Kan man inte sjunga bör man inte utsätta andra för sina röstresurser heller. Det är sådant ödsliga skogar är till för.

Helst skulle jag vilja stå på en scen och varva balettdans (det känns verkligen bra i kroppen!) med lite mustig opera, ta ut mig fullständigt och sedan ta emot publikens applåder som låter som ett svalkande regn i den nedsläckta lokalen. Och så en bukett röda rosor i logen efteråt.

Men nu är vi långt inne i fantasins dal och gräver. Ut, ut!

För att avsluta med något mer verkligt, vardagligt... Jag skulle vilja vara en god vän. Jag skulle vilja träffa mer folk, och gärna vara en fast punkt (jag har det där omhändertagande i mig, fast ändå inte) dit man kan komma när man är ensam eller ledsden, så bjuder jag på te och nybakt fikonpaj.

Allt detta är kanske bara en enda sörja av bekräftelsebehov. Se mig!

Skulle man korta ner min önskelista till detta simpla Se mig, och när den önskan upfyllts... Vad återstår då?

Fler önskningar, fler behov, fler hemligheter och saknader. Livet är ju bara en enda längtan, enligt buddhismens klarsynta filosofi.

Så var det med den saken.

Jag sitter här och önskar i min ensamhet, ni anar inte vad man kan koka ihop för fantasier när man har ett relativt händelselöst liv. 

Ikväll tänkte jag inte be om ursäkt.

I Reko-butiken idag läste jag i en tidning om "veganska" slipsar, som man kunde köpa över nätet. Dessa slipsar var alltså tillverkade av något slags syntetisk alternativ till silke. "Nu finns det inte längre någon ursäkt för veganer att inte bära slips" stod det.

Nä, tänkte jag, kanske inte. Kanske är det dags att skaffa sig en syntetisk slips. Helst skulle jag vilja ha den svart med blågröna blommor, liknande en jag såg i en dyr butik en gång.

Frågan är bara när man bär slips? Vid vilka tillfällen? Vilken årstid? Till vilka kläder?

Svåra frågor, det där.

Ikväll skall Patrik fota Vincent Vicious, omslaget till nya skivan. När han kommer hem måste maten vara klar så att han kan sticka igen på en gång så fort han har ätit. Jag har bestämt mig för att göra morotsbiffar, couscous och gräddsås. Det är jag inte särskilt sugen på men jag har ingen lust eller tid att gå och handla. Jag som tyckte att jag hade köpt hem en massa grejer, sen står man ändå där och har ingen potatis, inga bönor, inga morötter, ingen mjölk, och blablabla.

För övrigt kan jag inte hitta någon åka till fjällen-lust alls, jag vill stanna hemma och dega i resten av mitt liv. Sitta och lyssna på opera och käka torkade fikon.

Och så skulle jag vilja börja brodera igen. Inte för att jag har några kläder som jag vill "förstöra" ellerförändra med broderier, men det går säkert att rota fram, eller köpa på second hand.

Brodera nåt kul på en slips kanske.

Jag är lycklig, för nu har jag en dator som fungerar igen.

Jag kan söka på google, eniro och alla sidor som har sökfunktioner överhuvudtaget.

Jag kan läsa igenom och ändra mina textdokument, och titta på alla mina bilder, jag kan lyssna på musik och skriva texter.

Jag kan gå in på eller logga in på vilken sida jag vill utan att programmet stängs ner.

Jag kan logga in på adium och skriva med folk. 

Detta är sannerligen lyckan; att ha en fungerande dator.

Om jag hade en snygg bild på mig själv med hollywood-leende skulle jag ladda upp den här invid min lyckliga text. För att få alla människor att förstå hur lycklig en fungerande dator kan göra dig.

Hurra!

Idag längtar jag.Jag är ensam hemma för Patrik är i Fyllinge och försöker jobba sig fri från sin stress.Till lunch lagar jag spenatstuvning och falafel, det är en fördel med att vara ensam, man kan äta precis vad man vill. Spenat tex. Eller den där jävla brokolin som ligger i kylskåpet och ruttnar som jag aldrig äter upp.Nåväl. Jag längtar efter min kusin idag. Och så längtar jag efter att sitta på bussen som tar en dryg timme och går från stan till flygstaden till haverdal till särdal till steninge till skipås till pappa.Och så längtar jag efter pappa.Jag tror att jag är lite trött på att vara i stan. Har nog inte varit ifrån den här lägenheten mer än några timmar i sträck på flera veckor. Ännu mindre varit långt ifrån lägenheten och långt ifrån alla höga hus och affärer och stranden bortanför skogen, som tillsammans utgör staden. Halmstaden. Där det alltid blåser rått.Bortanför detta har jag inte varit på evigheter, och jag längtar hela tiden efter att resa. Inåt landet kanske, de småländska skogarna, tjock och tät skog och ett och annat hus.Men det kansake är lika bra att vänja sig. När jag blir stor kommer jag ändå aldrig ha tid eller ork att se något med själen. Mitt liv kommer istället kretsa kring att vinna en miljon i tevelotteriet. Med den miljonen kan jag sedan bygga ett fint hus någonstans i något varmt land och köpa en lyxig båt och leva livets glada dagar. Livets glada dagar. Om jag nu vinner. Det vet man ju inte i förväg. Vinna eller försvinna. Vinna och försvinna. Bara försvinna. In i dimman.Jag längtar hem.