Igår satt jag vid datorn och grubblade medan Patrik tog hand om disken (vilken jag är oförmögen att sköta på dagarna efter min olycka med cykeln där jag skrapade upp båda handflatorna).

Jag skämdes över att han fick stå och slita med en jättedisk efter att ha jobbat från sex på morgonen till sju på kvällen. Inte blev det bättre av att datorn sedan kollapsade när jag satt vid den, men det är en annan historia (se inlägget nedan).

Jag tänkte på hur barnsligt oförstörd jag är.

Mitt förhållande till pengar är avslappnat och jag hyser fortfarande drömmar om att livet skall vara roligt och behagligt snarare än stressigt och inriktat på att nå framgång.



Tragiskt nog beror detta på det simpla faktum att jag lever på Patriks pengar. Min tid är, om än ofta tråkig och ensam, min egen fria tid, till skilland från hans tid som är ägd av den som betalar honom.

Det är bara en tidsfråga innan jag också är där. Kanske om en månad, kanske om tre år. Men den tiden kommer, var så säker.

Än så länge kan jag dock vara fri som ett litet barn, precis som ett barn längtar jag efter äventyr och mitt största bekymmer är när jag har tråkigt och inte vet vad jag skall hitta på.

Snart tjugo år och ställd utanför systemet, kanske utgör jag ett minimalt hot i denna dystopi, men det lilla felet ställs snart tillrätta och allt följer ett mönster.



Till mitt försvar kan sägas att jag inte lever på surt förvärvade skattepengar från hederliga medborgare som gör sin plikt. Om man inte räknar med det som finns offentligt och som jag tar del av, tex bibliotek.

Jag kanske borde låta bli att besöka sådana platser, eftersom jag är en onytta som inte bidrar med något till detta samhälle. Men mitt samvete är inte tillräckligt sårat för att jag skall låta bli att göra något trevligt av min tid.



Jag längtar efter att resa med tåg, stiga av i någon by i norra Italien, eller besöka Holland, varför inte ta en tur i Danmark eller för all del Sverige, detta fantastiska land.

Hur kan man inte vilja lära känna sitt hemland, när det är så stort och vackert som Sverige? Dessa variationer, från sandstränder till täta skogar, fjälltoppar kontra platta åkrar och sol, snö och vindar. Utforska detta land medan det ännu har sin vackra natur kvar, snart kanske det bara är slaskväder och några torra försurnade träd kvar.

Jag förstår inte varför man vill sitta på ett flyg till Thailand i jag vet inte hur många timmar, bara för att se någon falsk bild av hur glatt och roligt allt är där nere (för att inte tala om hur mycket billiga saker de säljer).

När man kan resa betydligt miljövänligare i Sverige, i verkligheten.



Jag drömmer om att ta med mig Patrik på ett tåg någonstans, kanske vakna en tidig höstmorgon i Berlin, eller någon helt annanstans någon annan årstid, spela roll.

Men han jobbar, han förtjänar sitt levebröd, vårt levebröd, och jag åker snålskjuts på honom och matar mina naiva fantasier om ett liv fullt av upplevelser och skönhet.

Är det möjligt att leva ett annat liv?

Vet hut, och vet sin plats. Din dröm skall heta Thailand vart annat år, så långt bort från ditt verkliga liv som möjligt. Varför?

Skall de döda min själ? Skall de mata mina tankar med tristess, gasa mina lungor med desperation, och sedan erbjuda mig en biljett bort från vardagen så som jag har låtit den bli?



Som alla naiva unga människor drömmer jag om att skapa mitt eget liv, att skickligt väja undan från tristess och stress och lyckas med bedriften att bli en fri människa.

Men man är som ett djur som flyr från jakthunden bara för att bli skjuten av jägaren.

Hur skall man kunna skapa sitt eget liv i en värld där allting är serverat, utan möjlighet att tänka eller vilja annorlunda, hur skall man ta sig ur den förljugna bilden av livet som ett nödvändigt ont?

Hur kan man fly mentaliteten om alltings lönsamhet och strävan efter att kväva impulser? Hur kan man tala om de osynliga spelreglerna när de är så lätta att förneka för dem som inte vill se? Hur får man ett fritt sinne när man ständigt mottar budskapet att underordning och accepterande är enda sättet att nå lycka?



Hur vågar jag ifrågasätta ett fullt fungerande samhällssystem?

Jag blir så less på datorn.Igår hade jag skrivit ett långt inlägg på bloggen som jag var mycket nöjd med, jag kopierade texten ifall det inte skulle funka att spara inlägget. Mycket riktigt så tänkte datorn i en evighet utan resultat. Så jag försökte klistra in det i dagboken på helgon, då hängde sig den sidan, försökte klistra in på ett dokument, det gick inte.Plötsligt stängdes alla program ner och displayen + dokument som låg på skrivbordet gick upp i rök.Det gick inte att göra någonting. Vi fick starta om datorn.Egentligen vill jag bara att den skall dö, en plågsam död, jag vill inte ge den en ny chans. Förnuftstankar om att saker saknar själ eller vilja existerar inte för mig. Den må vara i total avsaknad av känslor och smärtförnimmelse, den skall ändå dö en plågsam död och sedan brinna i helvetets eviga lågor.Varje fantasi om hur jag, antingen går bärsärkagång och hackar den i tusen små bitar med en yxa (detta är ett tydligt hatbrott eftersom jag fortsätter slå även långt efter offrets död), eller långsamt torterar den genom att rycka bort bit efter bit medan jag skrattar högt, är en ljuv svalkande fantasi i mitt heta sinne. En vacker dag kommer vi ta den till tippen, och då kan den hälsa hem. Då skall jag få min hämnd...

Jag har glömt hur man skriver en arbetsansökan.

Allt som behövs; CV, brev, betyg etc, finns hemma hos mamma. Utan dem är det ingen idé, det kommer ta en evighet att göra om allt.

Lenas Kebab söker folk och jag tänkte skicka en ansökan men kom bara på en mening, sen var det stopp. Jag är blablabla. Eh. Ja. Sen då?

Caliptus söker också folk, varför har dom inte hört av sig till mig då som de sa? Jävla as.

På tal om att höra av sig så var det länge sen jag hade kontakt med arbetsförmedlingen. De är nog missnöjda med min dåliga uppdatering av  min jobbstatus i deras register.

Veckorna går, månaderna går. Ett nytt år och en jävla trave med ouppfyllda löften. Jag är fan den mest ineffektiva person jag någonsin mött.

Just nu bubblar jag av ilska. Förbannade jävla söndagar och mitt fullständigt egna ansvar över min synnerligen deprimerande situation.

Nu är det nog.

Idag tänkte jag på en sak som jag borde ha tänkt på hösten 2006, men då tänkte jag inte på det och det är lättare att vara efterklok.

Maktbytet som ägde rum den där hösten var väntat, efter all positiv uppmärksamhet från medierna runt de borgerliga partiernas banbrytande samarbete och uppfriskande nya tankegångar som var så välbehövligt efter deccenier av tung och mörk socialdemokrati.

Att medierna framställde borgarna som det självklara valet (om inte annat för att få bort ärkeskurken Persson) gav resultat, men när väljarsiffrorna nu sviker, har media hittat nya kamrater att leka med och Reinfeldt med vänner får själva känna på det omtalade utanförskapet.

Hur som helst, så tänkte jag på valkarusellens hysteriska snurrande kring borgarblocket under hösten 2006.

I dessa banorna tänkte jag:

Under året 2006 målades Socialdemokraterna & C:O ut som alas våra fiender, som att de liksom hade snott åt sig makten i tiotals år, helt orättvist och skurkaktigt. I evigheter hade de suttit där och prackat på oss sin förbannade politik mot vår vilja, men nu fick det minsann vara nog, nu skulle folket resa sig upp och protestera!

Ja, så skulle det kännas under det där året, borgarna satsade järnet på att sprida känslan bland folk, och lyckades.

Mindre viktigt var vad borgarnas politik hade att erbjuda, vem den kunde gynna, fokus låg på att få bort de icke önskvärda socialistpartierna som häckade på makten.

Men den här tanken slog mig alltså först nu; nämligen att Socialdemokraterna suttit på makten i åratal för att vi lever i en så kallad demokrati (vilket definieras: rösta vart fjärde år och håll käften däremellan) där en majoritet av folket, gång på gång röstat fram de röda (och gröna) partierna till regeringsposition.

Sossarna har inte suttit hundra år vid makten för att de är ett pack komunistdiktatorer som snott makten och slaktat allt motstånd, utan för att folk, av en eller annan anledning, tyckt att den förda politiken duger, eller iallafall är bättre än borgarnas.

Sen kan man förstås tycka att folk är ena lättlurade jävlar, som först låtit sig luras att rösta rött i hundra år, och sen vänt sossarna ryggen för ett simpelt obevisat argument om fler skitjobb åt alla latmaskar så att de slutar fuska med bidrag.

Det vore dock synnerligen oliberalt att tänka så (den fria viljan, för Guds skull!) och folkförakt är för all del inte särskilt lämpligt inom något block eller parti, även om det verkar förekomma i varenda jävla valkampanj (minns Euro-kampanjen; Rösta Ja för fred på jorden och lycka åt alla!).

Jag vill också tro att folk har egna tankar, besudlade av all världens reklam och fördummande media men ändå en egen vilja gömd någonstans där inne och lite sunt förnuft.

Desvärre har vi väl lärt oss läxan allt för väl; Tyst för fan och bara bara ta emot, som Ebba Grön uttryckte det under sent sjuttiotal.

Människor är så styrda av så mycket, och det är svårt att nå in till den där kärnan där frön till eget tänkande ligger och gror.

När politiken förs på elitnivå och antingen försvåras eller förenklas till bebisspråk för att locka väljare är budskapet tydligt; politik skall skötas av myndiga personer med hög lön och utan insikt i vanliga människors liv. Utomstående göre sig icke besvär förutom när valurnorna plockas fram.

Så driver båda blocken med folket, fördummar, ljuger och stoppar undan, pekar ut skurkar överallt utom i sin egen fålla och har bara ögon för de Fyra Åren vid makten som kan bli fler om man blandar bort korten tillräckligt skickligt.

Missnöjet växer ute i landet, det är mindre pengar där det behövs, och mera pengar i sjön som det ser ut.

Nu har borgarna fått chansen att visa om de är bättre på att lyssna på sina väljare än Sossarna, men efter ett år med skattefusk, sparkar åt arbetslösa och bidragstagare och allmän förvirring vet man att det är samma gamla politik som förs, trots löften om Nya Moderater med förkärlek för Arbetarna.

Det börjar påminna om Hoola Bandoolas gamla låt, Vem kan man lita på?

När Göran Persson flytt till landet med miljonerna... och när dom som skulle säga sanningen börjat ta tillbaka det dom redan sagt...
 

Desvärre finns det ett parti kvar som inte har fått visa vad de går för, och som allt fler sätter sin tro till.

Ett parti som inte ännu kommit in i Riksdagen utan existerar ute i landet och kan skatta sig lyckliga på folks tvivel gentemot politikerna.

Ett parti som påstår sig säga sanningen ingen annan vågar uttala, ett parti som vet så väl hur folkets missnöje kan utnyttjas på bästa sätt.

Jag läste idag att Sverigedemokraterna snart kan nå 4%-gränsen.

Hoppsan, sa politikerna. Hur gick det till?

Som alltid rätt.

Orden behöver inte ens överstättas för att bli verkliga, de går rakt in i tankarna på tre sekunder.

Keep an open mind. Det öppna sinnet.  

Det är ännu en känsla jag inte behärskar, är det något alla kan automatiskt eller?

Jag skall inte krypa undan, jag skall inte gömma mig.

Jag har gjort framsteg, gång på gång dessa framsteg, gång på gång förändras min världsbild och jag går från klarhet till klarhet.

Var jag en idiot från början eller? Levde jag i ständigt mörker?

Vart leder detta?

I mitt huvud kan jag formulera hur många sanningar jag vill, ändå sitter jag här och det kryper i kroppen.

Jag är rädd för att lyssna på dig och rädd för att träffa dig.

It's all in your head. Inuti ditt huvud.

Det finns så många klyschor, ett exempel är att man inte har roligare än man gör sig.

Jag har verkligen inte gjort mig särskilt rolig för mig själv. Jag vet inte hur man har roligt. Hur har man roligt?

Inte fokusera på problemen.

Då behöver jag en näsknäpp till, eller, vad jag behöver är konkreta exempel. Ge mig nåt konkret nån gång!

Andas jag?

Varför sitter jag här?

Vad är tanken, vad är målet?

Imorgon går jag ut. Stannar ute hela dagen. Ignorerar allt som blockerar.

Övning ger färdighet.

Efter månader av uteblivet skrivande, har jag precis fått ett nytt uppslag. 

Som vanligt en ny idé, bättre och mer intressanta än de förra, som jag alltid tycker.
Som vanligt så kopplat till min egen tillvaro - tänk, mina nya karaktärer är nästan vuxna, liksom jag.
Hur meta vågar jag skriva, kan jag böja och bända min egen tillvaro och mina nära utan att jag själv förändras i min syn på det jag har?

Måste min egen känsla av förvirring verkligen stoppa mig jämt, istället för att vara inspiration och krydda? Måste jag alltid stanna mitt i och intala mig att jag inte har förstått någonting och därför inte kan genomföra mitt skrivande.

Hur ska jag nånsin orka ta mig hela vägen igenom en berättelse, åtminstone nå längre än jag hittills gjort?